Endast i verkligheten

Framöver har jag inte mycket tid. Nu börjar säsongen för guidningarna att närma sig med stormsteg, och de inbokningar som redan finns - och det aviseras flera- räcker för att hålla mig sysselsatt.
Och så är det trädgården...Och huset... Och de vänner som har väntat på invitationer länge nu.

Dessutom är jag rätt så trött på bloggvärlden, denna artificiella värld, där massor av self-made bloggpeople far runt i mer eller mindre falska identiteter, som små barn som leker låtsaslekar med varandra.
Man kan genom att dölja sitt rätta namn, och genom att prata om saker på ett sätt som kan komma att missuppfattas, komma att framstå som någon annan än den man egentligen är.
På en blogg pratades det så  mycket om alla predikningar som  hade genomförts att jag tog för givet att det var en präst som skrev. 
Nej, det var det inte. Har man brist på präster eller tar man billigare varianter?
Sättet man framställer saker på blir ibland väldigt nära falskhet.

Varför deklarerar inte människor vilka de är? För man är väl inte bara ett bloggnamn, ja, inte ens bara sitt riktiga namn, eller?

Fast det är kanske kul att leka lite. Eller att rent av skapa sig en sorts tillvaro. Den tillvaron trappar jag ner på nu, för att ta min tid till verkligheten, där tiden behövs.