Ibland känns det som att min gamla socialistsjäl vaknade på nytt, och jag känner det där gamla föraktet för småborgerligheten. Den som är så fin! Jodå, jag är rätt småborgerlig jag med!
Nu ska det vara fint inom kyrkan. Ja, så har det kanske alltid varit, men tidigare var det väl mest de där gulliga, bullbakande tanterna som inte kunde tåla det som inte passade sig.
- Kyrkan är för helig för det! som en f d gammal (s)partikamrat till mig uttryckte sig. Hon är hädangången nu, och var för övrigt en söt och rar tant.
Nej, nu är det en annan sorts finhet som gäller. Den där som de finner, som plötsligt i livet har upptäckt att det finns en Kyrka, där man då kan hitta människor som säger en massa "fina" och gulliga saker till och om varandra. Vi ska vara snälla och rara, söta och trevliga! Och när jag känner att min hämnande Gud mullrar i bakgrunden då får jag nästan andnöd av detta!
Men som tur är så finns ju då ölandsprästens blogg att tillgå. Han är ju lika otrevlig som jag mot folk ibland! Detta kan faktiskt kännas som en stor befrielse, att någon vräker bort täckelsen från förljugenheten och bara larmar på. Och jag har faktiskt varit väldigt snäll och inte skrivit ett enda tocke-inlägg på den nya bloggen! Eller hur?
1 kommentar:
Jag låter Gud sköta hämnandet om han skulle känna behov av det. När ölandspräster och andra larmar på och försöker vara "hämnande" skakar jag bara på huvudet och ler.
Skicka en kommentar