Jag är urtrött, så trött, så trött, så trött. Efter gårdagens rörmokeri, som verkar ha lyckats, orkade jag ingenting.
Det är också kämpigt att känna sig ifrågasatt, som varje människa med min guds/Kristustro måste göra när man utsätts för dem som tror sig veta bäst. Det är som om Gud vore placerad i studier, om man inte är tillräckligt beläst och kunnig i teologi kan han inte finnas på ett rätt sätt i en människas liv. Vad är detta för vanföreställningar? De människor som hävdar att kristendomen främst är ett kärleksbudskap, en vägvisning för ett Guds rike i kärlek på jorden, klubbas ner och ska inse hur syndiga de är och hur syndiga de är födda. Vi kan endast befrias genom att någon narcissistisk präst läser lösenorden för befrielsen över oss. Och Gud har satt sig instängd i kyrkorna för han vågar inte komma ut i det verkliga livet och möta människorna. Tala om vantro!
Igår undrade jag om det var någon sorts masspsykos på gång när folk gick ut på bloggar med ropen "Ja, han är sannerligen uppstånden!"
Är det så att religionen drar till sig galenskap så att denna blir osynlig under religionens täckmantel? Man kan ju undra!
Men det värsta, tycker jag, är att denna narcissistiska hållning, där man ser Kristus som sin personlige befriare från synden, med löfte om att man ska få evigt liv,denna hållning skymmer det som jag ser som kristendomens kärna. Ett tjänande, ett arbete för att Guds intentioner med skapelsen ska förverkligas. Jag tror på en Gud med goda intentioner, men en Gud som straffar oss om vi inte följer dessa eller på annat sätt är onda i våra gärningar.
Men då är nästa fråga: Om man hela tiden slår sig för bröstet och har RÄTT, om man föraktar de som man tycker har fel, om man hela tiden samlar flockar kring föraktet för dem som inte förstår, vad skapar man då?
Gå ut och se din medmänniska! Spotta inte på dessa för då går du inga Guds vägar.
Med detta förbehåller jag mig rätten att spotta ordentligt på översitteriet från dem som tror sig veta bäst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar