Åthävornas kristendom

skrev ölandsprästen idag om på sin blogg apropå att en del människor skulle åka runt i buss och be för landskapet.
Det finns mycket att säga om åthävor.
Alla som har läst min blogg vet hur kritisk jag är till dem som högt och ytterst medialt talar om att de vid något ögonblick har blivit kallade av Gud, och därmed ser de sig tydligen manade att tjäna (mycket?) pengar på detta faktum genom att föreläsa och skriva böcker om sin utvaldhet. Ja, jag ska inte namnge dem som jag mest reagerar på.
Somliga är mera rätt än oss andra. Eller i vart fall anser de sig vara detta. Utvalda.Det fula är, tycker jag, att man uppenbart slår mynt av det.
Jag är nog för dum för det här. För mig är kristendomen så starkt förknippad med ödmjukhet och att verka i det tysta och att be sina böner hemma i enskildhet eller i kyrkan. För mig är inte kristendom något man använder sig av för att slå sig för bröstet i budskapet "Se mig!"  "Du måste se mig, för jag är utvald".
Det handlar inte bara om kollektiva dumheter, utan lika mycket om den egotrippning som väller fram hos den nya tidens "lärjungar". Kristendom är "fint", befläckad av många fina ord, sagda av fina människor, för den här gruppen.
Men kanske blir det så i ett hårt sekulariserat samhälle, där både Gud och Kristus är glömda för många. När så upptäckten av dem sker, är det kanske lätt att tro att de har stigit ner från himlen just för ens egen skull.
Vi borde "normalisera" kristendomen! Göra den till en självklar del av våra liv. Då hade den inte blivit vare sig en affärsidé eller en väg fylld av ett oändligt ordbajseri, där man försöker övertyga omgivningen att man har den absolut rätta läran till skillnad från oss andra okunniga, syndiga och ovärdiga!
Och nu ska denna okunniga och syndiga forsätta tentaläsningen till tysktentan den här veckan. Boken är spännande. Den handlar om en ung kvinnas uppväxt i DDR och ger skildringen dels av hennes liv, dels av det omgivande samhället. Dessutom har författarinnan humor, något som hjälper oss i livet många gånger.