Det är tröttsamt med människor som hela tiden hittar fel och ska kverulera över dessa. Men det är minst lika tröttsamt med dessa som jamsar med dem som de har valt ut som rätt.
Inom bloggvärlden finns det en sorts kyrkans rätta innegäng bland kvinnor, och så finns det de hyperintellektuella och allseende männen som braverar med sina kunskaper och låter som om man skulle ha dubbla doktorsexamina för att få kalla sig kristen.
De där kvinnorna omhuldar varandra, stöttar varandra och skriver hur väl den andre behövs och så kloka ord hon säger.
Vad är det då som sägs?
Ja, det är naturligtvis den läxa som de har fått lära sig som upprepas i olika former. Då känner man igen sig. Då är det bra och rätt, och den som har sagt detta är klok och inte minst honnörsordet "fin". Oh, så fint! Oh, så kloka ord du har skrivit!
Måste man förefalla töntig för att man kallar sig religiös? Och måste man vara fruktansvärt oförskämd och nedvärderande för att man tillhör en utdöende skara, som ligger i dödsryckningarna inom Svenska kyrkan?
Något av det löjligaste är de kvinnor, som verkar totalt omedvetna om vilket förakt från vissa (äldre?) herrar som de utsätts för i sin roll av präster med fel kön, som stämmer in i de kränkande manliga prästernas skara. Är det någon sorts "identifikation med aggressorn" historia det handlar om.
Häromdagen läste jag på en sådan där spökblogg att någon syster hade talat om för spöket att hon behövdes. Mycket märkligt, tycker jag. Hur kan man tycka att spöken behövs?
Vi människor behöver föredömen i levande, ärliga och öppna personer, som öppet vågar stå för det de tror på och den de är.
Vi behöver inga kamouflageklädda fegisar, som talar med spökröst och leker lekar på nätet.
8 kommentarer:
Men...
Nu är det väl ändå du som kör samma felfinnande och "kverulerande" igen? Ta inte illa upp, men du har verkligen hakat upp dig på det här. Och det gör dig till en av de som du faktiskt kritiserar. Och det är ju synd med tanke på den klokskap som du har.
En annan fundering - vad är det som är så hemskt med att människor bekräftar det de upplever som bra? Vad är det för fel att vi ger uppmuntrande tillrop till varandra? Vad är det för fel med att vi faktiskt SER varandra?
Varför ska de som väljer den vägen stämplas som "töntiga"?
Vad gäller den intellektuella falangen så tror jag att den kristna tron tål det. För den utesluter ju inte Guds uppenbarelse och relation till oss utanför det intellektuella.
Och visst är det hemskt att döma människor som väljer att vara anonyma? Och ännu hemskare att döma deras åsikter bara för att de är anonyma.
Eller hur?
Ska jag börja med den intellektuella falangen, så verkar de på mig vara en skock frustrerade människor som vräker ut sina frustrationer, manliga gamla präster som har förlorat sin status och försöker återfinna den genom att förlöjliga och kritisera andra. Har du läst Dagblogg de senaste dagarna? Om inte, gör det!
Welcome!
De andra, de där kvinnorna, är faktiskt ganska farliga. Jag har sett det där fenomenet inte minst inom skolan. Några stämplas som bra och fina... Men så finns det de andra. De som inte är bra och fina. Myntet har två sidor.
Det är faktiskt så mobbning uppstår genom etiketter på dem som är rätt och dem, eller oftast den, som är fel.
Sedan tycker jag att det är löjligt, för det handlar ju bara om dem som rapar de inlärda läxorna. Önskeeleverna inbördes!
Vill folk leka spöken får de gärna göra det! Men de har inte min uppskattning och min tilltro. I mina ögon är och förblir de ynkryggar, fegisar som inte vågar visa sig.
Och hur farao kan man skriva till ett spöke att detta behövs, när man inte har en susning om hur människan fungerar i det levande, praktiska livet. Han/hon kanske är ett stort svin mot sin omgivning.
Det verkar ogenomtänkt och godtroget.
Jag tror jag ska skriva en bok om detta, om någon som skapar sig en identitet på nätet utan att man har ett namn eller vet vem den verkliga personen är. Kan bli spännande.
Jag väljer att inte läsa Dagblogg. Jag väljer att inte låta mig frustreras av de tärande krafter som har funnit sin tillflykt där. Varför ska man söka upp det som inte ger kärlek och tröst?
Varför är det farligt att uppmuntra, bekräfta och stötta andra? Om man inte gillar det så behöver man inte välja att se det som att de stänger ute andra. Jag är av den åsikten att vi skulle behöve MER av uppmuntran och stöttande tillrop.
Du lägger väldigt stor vikt vid vad folk är eller inte är, istället för att se vad de uttrycker. I det ligger grunden för ett farligt etiketterande baserat på tillhörighet.
Ärligt talat - bara för att man vet en persons namn så vet man egentligen inte vem den personen är.
Det är bra att ha koll på fiendeläger, där fördomar sprids.
Visst ska man uttrycka uppskattning, men inte för att ta parti för någon, det är ju det som jag kritiserar, ett Dom och Vitänkande.
Det vi uttrycker har ju ganska mycket med våra erfarenheter och värderingar att göra.
Om man vet något för att man vet personens namn beror ju helt på vilken person och vilket namn det gäller, eller hur? Man kan ju känna folk.
Nog vet folk som jag har jobbat med eller umgåtts med vem jag är med ett namn som bara finns i ett ex. i Sverige.(Det lär finnas en i Hamburg också)
Fiendeläger? Det om något är väl "vi och dom"?
Jag vet ditt namn, men jag vet inget om dig som person. För mig hade du lika gära kunnat vara anonym. Min reflektioner kring vad du utrycker hade varit exakt desamma. Sak är för mig viktigare än person.
Ja, visst finns det ett Dom i mitt liv också. Å.Green till exempel. Öland drar nog till sig konstigheter.
Återigen- det kan ju vara så att du känner den som döljer sig bakom en signatur!
Jag har levt ett liv med aktiviteter i många olika sammanhang, det finns många som vet vem jag är.
Hur kommer det sig att du inte länkar till bloggarna du kritiserar? Då kan dina läsare se vad du menar och/eller bilda sig en egen uppfattning om fenomenen du tycker dig se?
Här kommer min bloggadress - något säger mig att jag och min blogg kvalar in: www.storasysterivassen.blogspot.com
Miriam!
Jag hade ingen anledning att länka till din blogg, men du får gärna lägga ut adressen här. Mig veterligt brukar inte du fara runt och tala om hur "fina" folk är.
Detta var heller inte någon pekpinne till någon speciell utan att ganska utbrett allmänt fenomen.
Skicka en kommentar