Second class

De senaste tio åren har jag till största delen levt mitt liv här i Sverige, och även om jag har haft kontakt med andra nationaliteter genom mitt arbete med invandrare och även om en del släkt och vänner bor utomlands, känner jag ibland att jag inte riktigt vet hur det är ute i Europa idag.
Därför vet jag inte hur relevant följande fråga är.
Har Sverige en mindre respekt för professionalitet än många andra länder i Europa?

När blev det helt legitimt att de människor som undervisade barnen inte var utbildade lärare? Var det under sosseregeringarna när man tyckte att en ann´var så god som en ann´? En del av skolans problem ligger naturligtvis i detta.

En gång i en kris för många år sedan, när jag besökte en terapeut, förstod jag inte riktigt vad han sysslade med i kontakten. Jag fick senare veta att personen i fråga inte alls var terapeut, utan en arbetslös skötare som de hade snabbutbildat för att hitta en omplacering. Det märktes. Jag har varit gift med ett proffs och vet hur utbildat folk resonerar.

Med den största respekt för folkbildade och autodidakter- för jag har verkligen respekt för mångas stora kunskaper- måste jag ändå säga att när jag är i sammanhang, där jag tror att jag möter en viss form av kompetens, då vill jag också kunna lita på att det är så.

Lärare ska vara lärare, de som predikar ska vara präster, läkare ska vara läkare (hemska tanke om de inte är det!), terapeuter ska vara utbildade terapeuter etcetera. Examen och dokumenterad kunskap är nämligen ett bevis på att du har tillgodogjort dig det du bör kunna. Och man bör inte sänka kraven på befattningshavarna.

Ett samhälle med stora brister i kompetenser blir till ett second class samhälle. Ett sådant vill inte jag ha. Vill du?