Det är möjligt att vi människor är predestinerade för grupper, att vi hela tiden söker en sorts grupptillhörighet med andra. Detta betyder inte att man inte kan leva som ensamvarg i sitt eget liv.
Ingen av mina föräldrar sade "jag", de sade alltid "vi", men så hade de också träffats när vår mor var 17 år och vår far 20 år. Efter tio år gifte de sig och sedan levde de ihop tills vår far dog vid 85 års ålder.
Själv har jag haft svårt att riktigt få ihop ett "vi" med någon man. Men detta betyder naturligtvis inte att jag i relationer kan acceptera att jag är den som blir utanförstående medan mannen är innanför i grupper, där han febrilt arbetar mot dem som är utanför. Detta går så klart inte, för så vill väl ingen människa ha det.
Ingen vill bli hånad för det som han/hon tror på eller arbetar aktivt för, och ingen vill se att man är en sådan som den man älskar tar aktivit avstånd till, medan denne lierar sig med dem som han/hon är ett "vi" med.
Om man således går in i en relation med någon som inte står för samma värderingar som en själv, kräver detta fingertoppskänslighet. Att ha en ständigt ledsen och sårad partner får ingen kärlek att växa, utan detta får endast kärleken att dö. Om man inte är masochist, det vill säga. Och vem är det?
2 kommentarer:
Får jag påminna dig om det du skrev alldeles nyligen: "Nu har jag faktiskt varken tid eller lust att harva om anonyma kommentarer eller struliga relationer längre. Jag lämnar skitstövlarna åt sitt öde!"
Återfall!
Skicka en kommentar