Igår tänkte jag på svåra relationer. En del människor har levt i många, många år tillsammans, och andra kan se att deras relation egentligen är livlös och död. De fyller då kanske i stället sina liv med mer eller mindre hysteriska aktiviteter för att försöka täppa till ett oändligt, svart hål. Men hålet grävs i stället djupare och djupare.
Själv har jag svårt att ha människor inpå mig. Så har det alltid varit. Jag behöver space. När jag var barn satt jag ofta på mitt rum på ovanvåningen och läste och ritade medan den övriga familjen var samlad vid tv:n, och jag minns hur min mor sprang upp och ner i trappan och försökte få ner mig. Men jag ville ha den tiden för mig själv. Jag skulle aldrig orka med att ha en människa i ett förtorkat förhållande nära mig.
Men så finns det förhållanden som inte är döda utan som kanske tvärtom är aktivt destruktiva.Vad är det som får människor att stanna kvar i dem? Vad är det som får människor att återvända till dem när de en gång har gått, ibland gång på gång.
Igår tänkte jag att det kanske var känslan av att, trots allt, vara levande. Vad som helst bara inte tomhet och likgiltig kyla i ett icke-liv. Kan det vara det?
Det är som när människor, yngre eller äldre stökar eller spelar ut sjukdomar för att bli sedda. Superlativmänniskorna som jag brukar säga. De som är störst, bäst, vackrast, sjukast eller värst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar