Att lära gamla hundar sitta

Ibland förstår jag inte varför vissa kommentatorer med sådan idoghet ägnar sig åt att försöka få andra på andra tankar.
Hur han man tid och ork till detta?
Inte håller jag tyst för det! Och det jag nu drar fram på nytt är så gammalt och välkänt, så det är inget att ens höja ögonbrynen inför.
Men det ligger ju väl i tiden nu när ärkebiskopen har deklarerat att man ska börja bli lite seriösare inom kyrkan och flera röster höjs mot brödraskapet och gubbväldet, för det är ju egentligen detta det handlar om. Ytterst få kvinnor stod för några egna åsikter i de församlingar jag var med i i Småland. De figurerade mest som statister- med några undantag när alltså - till de stora tockarna, och tockarna var riktigt stora där! Oj, så stora!
Och det är ju så att sanningar avslöjas till slut. Se bara nu vad som har hänt i Oskarshamns församling som i många, många år har dragits med de problem som nu verkar ha blivit uppenbara. Och se på folkhögskolan som jag fick lämna, jag var ju inte den siste rektorn som gick och smällde i rektorsdörren med en skräll.
Det som göms i snö... Allt kommer fram till slut!
Jag har aldrig påstått att jag har levt ett liv som inte har haft skavanker, eller att jag alltid har handlat rätt. Men en sak kan jag försäkra, och det kan nog de som känner mig intyga (de som ännu lever), och det är att medvetna lögner har jag sett mig för god för. Där går min definitiva moraliska gräns, vad folk än säger. Sedan kan man naturligtvis ha olika uppfattning om vad som är sanning.
Men är det inte detta som borde ha diskuterats i känsliga frågor? Ska man bara lyssna på dem man av hävd och tradition litar på?
Det är ju just detta som kritiseras på olika bloggar nu. Och vi är inte bara några gnälliga kärringar! Vi vet vad vi talar om!