När jag är trött skriver jag blogginlägg eller också tittar jag på tv. Förr satt jag mest i telefonen, men nu har de som jag mest slöpratade med dött. Jag försöker vänja mig. Man får liksom inte tillbaka vänner sedan 30 år, de är omöjliga att ersätta.
Kanske såg du filmen i helgen med mannen som själv tog hand om sin son efter skilsmässan och där alla de svårigheter han hade beskrevs. Minns du då att den lille killen berättade en historia för sin far om hur en djupt religiös man hade hållit på att drunkna? Då kom det en båt, men mannen ville inte bli räddad för Gud skulle rädda honom. Så kom det en båt till, men inte heller denna gång ville mannen räddas. Då dog han, och kom till Gud och frågade Gud varför han inte hade räddat honom. Och Gud svarade
-Det försökte jag ju med, jag skickade två båtar till din hjälp.
Jag hör till dem som tror på Guds handgripliga ingripande i våra liv. Det gäller bara att veta om hjälpen kommer från honom. Tänkte jag när jag såg ut över min trädgård och tänkte på att jag faktiskt behövde kompletteras och att Gud kanske hade sänt den där kompletteringen till mig...
Men det är svårt att tro när det stormar som värst...
Men sedan är det svårt att tro att något kan vara värre än tystnad och tomrum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar