Nu har man börjat lyfta problemet med sexutnyttjande inom kyrkan, och det är väl bra, men jag insisterar fortfarande på att jag tror att det känslomässiga utnyttjandet, inte minst av hjälpbehövande människor, är mycket, mycket större. Och så klart mycket svårare att komma åt och bevisa.
Som jag skrev igår hade jag en insändare om detta i Kyrkans tidning för flera år sedan. Den fick stor uppmärksamhet. Men i slutet kom det ett mycket märkligt svar, under fingerat namn, (jag kollade, för jag hade misstankar om avsändaren) där någon påstod att kvinnor spanade in prästoffren och att det inte kunde ges något bättre tillfälle att förföra någon än vid ett enskilt själavårdssamtal.
Ja, ja. Tala om oerfarenhet! Skulle jag ha haft tankar på att förföra någon (nu är man ju gammal) så skulle jag nog ha sett till att det var vid soft belysning och ett glas vin.
Men, skämt åsido, så visar denna attityd en skrämmande respektlöshet mot vad ett själavårdssamtal innebär.
Den respektlösheten har säkert många av oss också mött i samtal, numera troligen både män och kvinnor, när vi har suttit framför någon som själv törstar och hungrar, eller som kanske helt enkelt är en kickbenägen casanovatyp
DET FINNS INGA FEMMA FATALER I SJÄLAVÅRD, DET FINNS BARA UTSATTA OCH HJÄLPSÖKANDE MÄNNISKOR SOM BÖR BEMÖTAS MED RESPEKT!
Vem blir trodd inom kyrkan? Vem blir trodd i församlingar där man har känt varandra sedan blöjåldern, och där man redan har färdiga etiketter påklistrade. Vem tror någon som försöker rubba hierarkierna? Vem tror på den som försöker dra ner ens guru till jorden?
Vem tror på den som kastar misstankar på ämbetsbrodern, frimurarbrodern, brodern, farbrodern, fadern, svärfadern, kusinen, sysslingen, den präktige grannen eller kollegan? Vem blir trodd?
Men nu ska vi vända lite på det hela. Om det nu handlar om verkliga känslor. Sådant kan ju också hända. Om den stackars själavårdande prästen egentligen har ett svårt och torftigt liv, men hittar Livet någon annanstans. Vad gör den stackars människan då?
Ja, det bästa läsare, är en nöt för berörda att knäcka, eller hur?
Och sådana nötter kan nog vara mycket, mycket svårknäckta! De kan nog vara nästan omöjliga att knäcka i miljöer där man är hårt ägd av familj, vänner, arbetskamrater och församling, och där lojalitet, tio Guds bud, traditionen inte har utrymme för det oväntade, inte ens i form av hjälp i situationer då man nästan kvävs av det liv man lever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar