Just nu tänkte jag att jag skulle ringa dig, så som jag brukade göra när något var lite besvärligt, för du var alltid så klok. Jag tänkte lyfta telefonen när jag mindes...
Och på nytt tog jag fram minnesorden över dig, orden om ditt starka engagemang och din jämställdhets- och jämlikhetssträvan och ditt arbete för de utsatta.
Kyrkoherdedottern som gick ur kyrkan, borgartjejen, uppvuxen i stor prästgård, som blev vänsterpartist.
Du var snäll, skulle jag säga, du ville alltid väl, du var ödmjuk och anspråkslös, och jag saknar dig redan så mycket! Så mycket!
Så tomt det blir när en röst tystnar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar