Det är snart tre år sedan jag gick i pension. Tre år! Tiden går fort. För min del tänkte jag under den tid jag arbetade på annan ort att jag skulle flytta tillbaka till mitt hus, som jag hade kvar, vid pensioneringen. Nu kom jag nio år för tidigt så att säga, men de åren här är jag tacksam för, liksom för det nya liv jag fick leva.
Efter pensioneringen känner nog många sig lite villrådiga först, men jag har aldrig hört någon säga att de inte tycker att pensionärstillvaron är bättre.
Själv skaffade jag mig ju förra året utbildning till guide, men ibland tycker jag nästan att jag bara kunde vara pensionär. Och så blev det, helt oplanerat, en ny förälskelse och en man som har trillat ut och in i livet, av- och på så att säga, vet inte riktigt var vi landar till slut, det växlar från dag till dag.(Jag som vimsar!)
Många frågar mig om jag inte ska flytta. Vart då? Tillbaka till Malmö? Därifrån är de flesta jag kände utflyttade. Till barnens bostadsorter? Det kan man väl inte göra, rätt som det är kanske de flyttar vidare.
Mitt hus är precis lagom stort, även om det är för litet med tanke på mina ägodelar, men det är en annan sak.
Och så ligger det bara några meter från ett skogsområde.
Nej, jag vill inte flytta.
Idag läste jag om en kyrkoherde som ska gå i pension efter nästan 30 års tjänst. Frun vill inte flytta från platsen, stod det i tidningen, för hon hade fått nog av flyttningar. Efter nästan 30 år på samma ställe? Ja, jag vet inte att hon har varit på drift...
Men våra referensramar är olika, många hade kanske funderat över om det inte var hög tid att dra till något nytt efter den tiden.
Fast visst är det så när man har blivit gammal att man är allra mest nöjd när saker är som de brukar vara. Det är ju även jag. Jag vill sova i min egen säng på natten! Med eller utan sällskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar