Barnfattigdomen ökar i Sverige, säger man nu alltmer högljutt, och igår kunde man se en intervju med två av de fattiga barnen. De satt, till synes välmående, framför det egna huset med hunden. Pappan var ensamstående. Dessa barn hörde till dem som var fattiga i Sverige för de hade inte råd att åka utomlands flera gånger om året som kamraterna. (!!!) Är detta fattigdom? Jag trodde att fattigdom var att inte ha mat för dagen. Ska man räknas som icke- fattig först när man kan resa utomlands flera gånger om året?
Hur är det då med oss pensionärer? När har vi i allmänhet råd att åka på några längre resor? Nu skriver jag inte om de 40-talister, som enligt media, simmar i pengar. Det gör vi inte alls, inte de flesta av oss. Inte jag i vart fall. Mina egna, länge insparade, tilltänkta semesterpengar rök till en bilservice på 6 100 kronor. Jodå, man är kanske inte fattig när man har bil, men min är gammal och nödvändig som jag bor.
Annars är jag lika fascinerad som alltid över små (och stora) flickor som gråter sig till sympatier. Jag tror att jag skrev på min andra blogg om detta någon gång. Som barn såg jag alltid med förvåning på de där flickorna som ställde sig och grät och fick allas sympatier. Givetvis hörde inte jag själv till dem, för jag blev förbannad i stället för ledsen, och detta skapar inga kramar och klappar från andra.
Men det allra mest intressanta här i bloggvärlden är hur man skapar medkännande och skriver sig vara så illa åtgången utan att folk har en aning om vem man är. Det, bästa läsare, är en konst det!
Själv gullar jag inte med spöken! Jag vill ha levande varelser i mitt liv. Drygt tio år med ett spöke har gett mig fylld kvot så att säga.
Med hälsning till spöket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar