Jag tänkte i morse på var i livet jag tycker mig ha mött den största ondskan. Och det var tveklöst inom kyrkan och inom skolan, de institutioner där man borde ta hand om varandra.
Högstadieskolor kan uppvisa en briljans i att kamouflera verkliga förhållanden. Jag glömmer aldrig en elev där mobbningen aldrig upphörde. Föräldrarna anmälde till Skolverket, som gjorde inspektion. Rektorn duperade med alla papper på vad skolan hade gjort för att stoppa mobbningen. Detta räckte för att skolan skulle gå fri.
Men mobbningen upphörde aldrig! Detta var tydligen totalt betydelselöst i sammanhanget, bara man hade gjort "vad man kunde". En förstörd skolgång mer eller mindre för en elev var tydligen helt utan relevans. Och det fanns massor av sådant.
Den andra platsen är Svenska kyrkan. Jag har aldrig mött människor som har behandlat mig så illa som anställda där och flitiga gudstjänstbesökare.
Jag har ingenstans annars träffat människor som har försökt göra mig dålig på olika sätt och som har försökt dra andra med på detta. Jag har aldrig mött människor som struntat i att svara mig. Aldrig sett sådana översittare, besserwissrar och förståsigpåare i en jargong som bara skadar andra.
Men det finns också goda sidor där. Fast det är de onda som skär in i en, de som ger skador. Dem man minns - in i evigheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar