Man lär sig alltid något nytt i olika miljöer.
I akademikermiljön, som jag hade kommit ifrån när jag landade på mindre orter, var det liksom inte "fint" att ljuga. Sådant gjorde man bara inte. Ja, man kanske ljög om man bedrog sin äkta hälft, det vet jag inte, men det var liksom ändå hedern som gällde.
Att sedan hamna i en miljö, där folk liksom slirade på sanningar hela tiden blev ganska så chockartat för mig. Och när jag sedan själv inte blev trodd, förmodligen beroende på att människor själva var vana vid att de ljög och att andra ljög, då hade jag väldigt svårt att veta hur man handskas med en sådan situation.
Detta har nog gjort att jag med åren blivit ganska så intolerant. Jag sätter ner foten rätt så snart, och jag ränner inte runt och känner att jag måste förlåta dem som har burit sig svinaktigt åt.
Hela samhället bygger ju på att det finns straff för överträdelser, varför ska man då springa runt och leka någon sorts Jesus, som förlåter synder, i något sorts konstigt snällhetssyndrom, medan ilskan kokar inom en.
Ja, jag kanske skulle behöva bikta mig, som någon föreslog på en blogg igår, men framförallt borde kanske en del folk som jag är förbannad på bikta sig, det är inte en dag för tidigt! För jag tror inte att de har gjort detta!
1 kommentar:
Skönt att en till upplevt detta irriterande fenomen. Man framför som sanning - och man TROR dessutom på denna "sanning" - allt som gynnar det egna välbefinnandet och den egna penningpungen. Svenskarna är verkligen inte världens ärligaste folk...
Skicka en kommentar