När jag just nu läste att en hund hade dödsstörtat från en balkong kom jag att tänka på våra katter...
Vi kan börja med sonens ena katt som föll från balkongen på tredje våningen rakt ner på en cykel, men klarade sig med en utslagen tand, fast katten blev så chockad så det dröjde innan den kom hem igen.
Och så var det min katt på besök i Alby hos dottern med sambo för ett antal år sedan, där lägenheten låg på sjunde våningen och hade en stor balkong. Grannbalkongen fanns med några decimeters avstånd.
-Mamma! hörde jag ett skrik från min vuxna dotter. Det är minsann inte varje dag man hör sådant, så jag förstod att något var å färde.
Och mycket riktigt, min katt (några år tidigare övertagen från dottern som hade flyttat ihop med en kattägare, och så blev det liksom för många katter, för hon hade två) hade tagit ett elegant språng över till grannbalkongen med risk för att trilla ner mellan balkongerna.
Där hos grannen var dörren in till lägenheten öppen och därinne fanns det ormar, det visste den skrikande dottern.
Jag minns inte riktigt idag hur vi fick över katten tillbaka till rätt balkong, men på något konstigt sätt lyckades vi. Den hoppade av sig själv. Ganska så skakade tog vi emot honom, och sedan hölls balkongdörren noga stängd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar