Missförstå mig inte nu i det jag ska skriva. Jag menar absolut inte att vi människor måste vara statiska i våra åsikter och tankar, inte alls. Själv bytte jag politiskt parti för ett antal år sedan, men jag var på väg i flera år innan jag tog steget över.
Men när jag ser människor som hela tiden glöder, för än det ena, än det andra, som kastar sig från den ena ideologin, där man har låtit som om detta vore det enda sanna, över till en annan ideologi, där man inte ens drar sig för att håna det som man själv nästan verkade kunna ge sitt liv för lite tidigare- bara lite tidigare- i livet.
Är det någon sorts allmänt engagemangsbehov som styr det här beteendet? Ett behov av att brinna helt enkelt, skit samma för vad, bara man brinner.
Detta påminner mig om Casanovatyper, som hela tiden älskar lika intensivt, hela tiden träffar den Enda Stora Kärleken.
Det är bara det att föremålen ständigt växlar.
Kan detta vara strängar på samma lyra?
2 kommentarer:
Jag tror (men kan ha fel) att det handlar om att de vill se sig själva som viktiga. Sedan är det de är viktiga inom inte så viktigt.
Troligen är det så ja.
Skicka en kommentar