Biskopen fick mig tillbaka till kyrkan

Mitt förhållande till Svenska kyrkan är aktivt, brukar jag säga, inte slentrianmässigt. Jag har varit söndagsskollärare, kyrkopolitiker, anställd vid en av institutionerna, och nu är jag styrelseledamot i KviSk i Lunds stift och med i interimsstyrelsen för FiSk i Lunds stift.

Men jag har också varit ur kyrkan två gånger, för ingen har gjort mig så illa och satt så otäcka sår hos mig som anställda inom Svenska kyrkan. Ibland har jag tänkt att alla inte är sådana, men så har jag känt att dessa vill jag inte betala till, och så har jag gått ur.
Första gången var hösten år 2000, då handlade det bara om några månader. Jag jobbade då som lärare i Vä utanför Kristianstad och pendlade varje dag ca 9 mil enkel väg. Ibland fick jag vänta på tåget, och det hände att jag gick in i kyrkan vid stationen. Det var en märklig känsla att inte höra dit, så jag gick in som medlem igen, ganska så snart.
Den andra gången dröjde det längre tid, 1,5 år närmare bestämt. Jag tror att det var i samband med valet av nuvarande ärkebiskopen, f d biskopen i Växjö stift,  då han under några år var folkhögskolans ordförande och min chef som rektor,  som liksom bara blev too much för mig!
Sedan, när jag hade varit icke-medlem ca 1,5 år, kom jag i mejlkontakt med Lunds stifts biskop Antje Jackelén och mötte en helt annan sorts människa än de jag tidigare mött. Här fanns en person med ett ödmjukt lyssnande. Jag blev så positivt överraskad och så vänligt sinnad att jag gick in i Svenska kyrkan som medlem igen.
Så borde alltid mötet med Svenska kyrkan vara, ett varmt mottagande, där man upplever att man är välkommen. Då hade man kanske inte behövt bekymra sig om utträdessiffrorna.