Välkomna!

Väkomna att besöka http://lilaguide.blogspot.com/

Nytt inlägg idag om Karlskronas mesta kändis!

Vilken kung?

I ärlighetens namn tycker jag inte att det är så förskräckligt om kungen har tittat på porrshow. Det har väl massor av människor gjort.Jag tycker nästan det är värre om drottningen är jättebra på snuskvisor, vilket Malena Ernman påstod i tv för ett tag sedan.

Däremot tycker jag att det är chockerande om kungen har haft ett förhållande utanför sitt äktenskap och en kung som ljuger kan jag aldrig i livet acceptera.
Vem tror på framträdandet idag? Var det inte pinsamt?
Mina gränser går alltid vid lögner. Människor som ljuger avpolletteras ifrån mitt eget liv.

Se även!

Se även äldre inlägg idag!

Vem är du?

Det är lätt att skapa sig en falsk identitet i bloggvärlden.
Men ge mig ditt CV och låt mig googla ditt namn, om det är tillräckligt ovanligt, då kan jag se vem du egentligen är.
Fast det kan ju vara journalisthyenor som har varit i farten!?

Blev alla knäppskallar plötsligt friska?

Vad hände i slutet av 1980-talet när mentalsjukhusen lades ner? Jag, som själv hade jobbat som vårdare på ett av Malmös kändaste sjukhus, funderade mycket på detta. Inte kunde man väl bara släppa ut patienter därifrån? Hur skulle då samhället komma att se ut? Många av dem jag såg där skulle jag definitivt inte vilja möta ute i min vardag.
Men så gjorde man, och vi vet ju också att detta fick konsekvenser. Det finns nog åtskilliga mord och misshandelshistorier som hade kunnat undvikas om man inte hade fattat sådana beslut om hastiga nedläggningar.

Jag minns några av de patienter som jag själv var med och vårdade. De kunde te sig helt klara, men så vid en viss punkt föll de totalt igenom och galenskapen blev helt tydlig. En del kunde vara direkt farliga.

Så är det nu efter dessa "väl" genomtänkta politikerbeslut. Tossingarna finns omkring oss, runt dig och mig! Och du vet inte vilka de är. Detta är faktiskt ganska farligt!

När saker tar slut

Det är naturligtvis tråkigt när känslor går över och när saker tar slut. Men detta måste människor acceptera.När någon inte längre är den man trodde att han var, kan det faktiskt hända att allt rasar samman som ett korthus. Detta kan man inte lasta den andra personen för. Sådant är bara livet.
Några kommentarer på bloggar eller till och med massor av ordbajserier i många år, kan aldrig ersätta verkligheten. Aldrig. Den kan se helt annorlunda ut. Detta apropå en kommentar som inte publicerats.
Vilka åsikter man tycker är bra beror naturligtvis på vad man själv tycker.

Och f ö var det innehavaren av ölandsprästens blogg som nämnda dam ständigt faller i trance inför!Löjligt och ovärdigt! Vad säger mannen/prästen? Han kanske inte känner till hennes ständiga besök och lovsånger?

Anonyma kommentarer

kommer fortsättningsvis inte att publiceras på den här bloggen. Kan man inte stå för det man säger, anser jag inte heller att man ska räkna med att komma till tals.

Uttråkade prästfruar, eller vad är det?

Jag brukar numera inte kommentera på Dagblogg, för den oförskämdhet som jag har bemötts av där gör inte att det känns speciellt trevligt att skriva där. Och jag är inte den enda, utan vi är flera som har trakasserats på den bloggen.

Till dem som ständigt stämmer in i doakören av trakasserier finns en kvinna som påstår sig vara jurist och prästfru. På en annan blogg har hon skrivit om sitt långa äktenskap.
Men är inte detta rätt så tråkigt och malätet nu? Det måste man ju fråga sig när man ser med vilken frenesi hon klänger runt Dag. Och han är ju faktiskt en ganska tjusig karl! Hade jag varit yngre hade jag nog gjort mina försök i de perioder när han byter fru, för detta har visst hänt. Och enligt L.F. är jag ju fortfarande bra på att förföra!

Nåväl, nu hade jag svarat denna kvinna apropå journalister, då hon hade stöttat L.F.
Och vad blir svaret? Jo, att jag inte skulle tro annat än att jag fick ha L.F. i fred! Är det så man sakligt debatterar?

Men L.F. har ju försökt tuta i en del av den kristna bloggvärlden att varje gång jag går emot honom i en debatt beror detta på att jag är svartsjuk!
Han har inte insett att han är närmare 70 år än en hingstfigur! De som hade sett oss hade nog tyckt att det hela är löjligt, men har man en tossig självbild så har man!

Och hur som helst skulle jag knappast kunna gripas av någon svartsjuka - ens om jag ännu varit intresserad av karlen ifråga- för nog känner jag honom så pass väl att jag vet att medjamsande mähän inte precis är det som han föredrar i kvinnoväg.
Kommentaren var löjlig! Och ovärdig en prästfru!

Men jag har tänkt många gånger att det är synd om prästerna. En del är värda bättre fruar. Vet mannen om hur hon hänger på Dagblogg och applåderar varje ord Dag säger som ett riktigt fån?
Men han kanske hänger sig åt "själavårdssamtal" själv!?
Men vet ju inte hur fria prästfolk är nuförtiden.
Det är ju inte länge sedan vi läste om prästparet som hade trekant!?
Kanske är det detta de söker i bloggvärlden, avstängda från andra normala kontaktvägar. Stackarna!

För evigt?

Idag går L.F. ut på sin blogg och lägger ut sin version av hur jag tog kontakt med honom, helt utan att beskriva hans egna kommentarer och kontaktförsök med mig via bland annat min blogg. Det är till att vända på sanningen, verkligen!
Men en sak glömmer han totalt: jag blev inte livegen för att jag skickade ett mejl i februari förra året!
För mig är relationen över hur mycket jag än skrev första mejlet. Detta var på intet sätt förpliktigande.

Orsak-verkan

Jag slutar inte förvåna mig över hur blinda människor kan vara inför vad som händer i deras eget liv.

Människor som inte har betalat sina räkningar och hamnat hos Kronofogden kan inte räkna med att få hyreskontrakt på lägenheter. Så enkelt är det. Detta får man räkna med.

Folk som är dömda för brott får också räkna med att människor kan bli skeptiska inför dem.

Om man misshandlar människor eller plågar eller missköter djur kan man bli straffad. Om man inte misshandlar eller missköter blir man inte straffad. I straffet kan ingå böter. Bryter man inte mot lagen får man inga böter.

Uppträder man illa i en relation går förmodligen motparten. Om man inte uppträder illa finns chansen att denne stannar kvar.

Detta kallas orsak och verkan. En del människor kan inte se en sådan koppling överhuvudtaget utan sitter jämt och skriker om hur förfördelade de är, trots rena lagbrott och misskötsel.

Tusen frågor-inga svar

Sedan flera veckor har jag ont i magen. Vissa dagar värre, andra dagar lite bättre. Tanken att sätta igång en utredning känns inte lockande. Alltså väntar jag och ser om det går över av sig självt.
L.F. har lagt ut en lång förklaring om inledningen av vår kontakt. Jag hoppas att han också lägger ut alla de gånger jag har försökt bryta en fullständigt omöjlig relation där irritationen hela tiden överskuggar allt. Men nu är gränsen nådd!
En del människor skyller alltid ifrån sig. De går som förorättade, oskyldiga lamm genom livet, och när saker och ting kapsejsar omkring dem är det någon annans fel, hela tiden.
Jag har sett fenomenet många gånger och mest är det män som står för det.
-Ja, det var NN.
-Ja, det var TT.
Aldrig någon gång de själva.

Jag undrar jag om NN och TT tar något ansvar eller om detta också är personer som bara vill gömma sig och inget annat?

Inbilska karlar

- Det var hon som kontaktade mig, skriver L.F. gång på gång om mig. Man ska nog akta sig för att ställa frågor till män, för de kan tydligen inbilla sig både det ena och det andra.
Efter att en lång tid ha debatterat och skickat kommentarer på våra respektive bloggar  fick jag två kommentarer med mejladressen på.
Då karlen alltid låter som om han vet bäst av alla, undrade jag om hans teologiska kunnande bottnade i att han var präst.
Så jag ställde frågan - Vem är du?
Jag ställde ingen fråga om han ville ha en relation med mig, om vi skulle ha kontakt eller om vi skulle träffas.
Bara enkelt
- Vem är du?
Detta togs tydligen som ett kontaktförsök!
Akta er kvinnor för vad ni gör!
Man kan råka riktigt illa ut i längden, jag vet.
För sedan kanske karlen inte heller fattar att man inte längre vill ha någon kontakt.
Män är ett inbilskt släkte!
Därför är det inte lätt med kommunikation!

Märklig dubbelmoral

I samband med att Aftonbladet har granskat prästers sexuella övergrepp har det uppstått en mycket märklig debatt på några bloggar.
Ölandsprästen trädde så klart genast fram och menade att journalister som själva använde droger minsann inte skulle ha rätt att säga något. Doa-kören applåderade i vanlig ordning.
Så kom L.F. in med stor aggressivitet över hur hemska journalister var och verkade tycka synd till och med om kungen som blev granskad.

Ja, det finns mycket av DDR-mentalitet i det här landet! Och vid vissa tillfällen kommer ränderna från det gamla 68-folket fram med stor kraft. Det var väl synd att järnridån föll, för annars hade det ju, åtminstone där på nära håll, funnits en press som var tystad.

Men det har vi inte här. I vårt land granskar media, och detta är medias uppgift, inte att vara köpt av politiker, kungahuset eller prästerskapet. Den tiden är förbi, tack och lov!
Har man rent mjöl i sin påse behöver man i allmänhet inte frukta media heller.
Men hur var det nu med Å.Green? Han fick visst säga vad som helst, var det inte så?Märkligt, ytterst märkligt att samma människor som förfasar sig när media tar fram missförhållanden inom ämbetsutövningar, kunde kämpa vilt för den mannens rätt att skända och kränka helt oskyldiga människor!

Var finns logiken? Tala om dubbelmoral!

Olika falla ödets lotter

För några veckor sedan var jag tillsammans med några guidevänner och vi satt och pratade om livet framöver. En skulle fira sin 40-åriga bröllopsdag samma dag -idag- som vår son fyller 40 år. Så låg jag i födslovärkar medan hon och hennes man steg fram mot altaret. Idag för 40 år sedan! Vad tiden går fort!

Festen gick av stapeln nere i Skåne igår, så idag kan alla ta det lugnt och vila. Ungdomar är duktiga på att fixa till det för många personer!

Själv ska jag också ta det lite lugnt någon vecka före de kommande guideturerna. Ska passa på att utvidga mina kunskaper om vårt vackra och intressanta län. Det finns liksom hur mycket som helst att läsa, och det är ytterst intressant att fördjupa sig i både nutid och dåtid.
Och så har vi vårt härliga vårmöte i den grönskande bokskogen i Skrivarklubben nästa vecka. Skrivarfolket gillar jag, precis som turistfolket!

Kommentarer

Jo, jag kan ta emot från Google-konton nu, men inte svara på kommentarerna.

Börjar tröttna

Börjar bli rejält trött på strulet här på Blogger. Nu fungerar inte kommentarsfunktionen alls.

Stor i den lilla världen

Till mina mest fascinerande upplevelser av småländskt småstadsliv var hur stora vissa människor kunde bli där. Ofta var det folk som i andra miljöer hade  varit totala nollor, som haussades upp och blev något ytterst märkligt. Och inte nog med detta, för man trodde att dessa personer var världskändisar, eller åtminstone kända över hela landet.
Blekingar är nog lite svalare inför det som anses vara "fint", man står mera med fötterna på jorden här.

Igår gjorde jag årets första guidning. 1,5 timmars tysk guidning på en stadsvandring. Det känns i benen idag, för jag är förskräckligt otränad. Men det är otroligt intressant att guida, för man lär sig hela tiden något nytt själv. Igår var det en grupp politiker från en nordtysk stad. Jag fick informationsbroschyrer om staden och ska läsa dem strax. Den var okänd för mig, men ser mycket trevlig ut. Det blir kanske en resa dit. Ibland behöver man inte resa ut i världen, utan ta emot världen hemmavid.

Grävande journalister är en välsignelse

Kanske är det fler än jag som funderar över hur kungahuset har kunnat framställas så prudentligt under så många år, när det tydligen har funnits en hel del att lyfta fram i ljuset. Har media varit artiga? Eller har de fått någon sorts favörer av att tiga? Man har kanske fått vara med vid glassiga tillfällen? Det hela ter sig ju nu mer än märkligt.

Vi får vara mycket tacksamma över att både kvällstidningar och lokaltidningar granskar våra makthavare och nu också Svenska kyrkan och kungahuset. Det kan inte finnas några heliga kor för media.

Det är klart att om man har något att dölja kan detta bli väldigt obehagligt, men som jag skrev i en blogg för några timmar sedan, så är det faktiskt inte media som ska skydda kungaparets äktenskap utan kungaparet själva. Man måste helt enkelt säga att kungen får skylla sig själv nu, om han löper gatlopp. Men varför så sent?

Ett nytt liv?

Det är snart tre år sedan jag gick i pension. Tre år! Tiden går fort. För min del tänkte jag under den tid jag arbetade på annan ort att jag skulle flytta tillbaka till mitt hus, som jag hade kvar, vid pensioneringen. Nu kom jag nio år för tidigt så att säga, men de åren här är jag tacksam för, liksom för det nya liv jag fick leva.
Efter pensioneringen känner nog många sig lite villrådiga först, men jag har aldrig hört någon säga att de inte tycker att pensionärstillvaron är bättre.
Själv skaffade jag mig ju förra året utbildning till guide, men ibland tycker jag nästan att jag bara kunde vara pensionär. Och så blev det, helt oplanerat, en ny förälskelse och en man som har trillat ut och in i livet, av- och på så att säga, vet inte riktigt var vi landar till slut, det växlar från dag till dag.(Jag som vimsar!)
Många frågar mig om jag inte ska flytta. Vart då? Tillbaka till Malmö? Därifrån är de flesta jag kände utflyttade. Till barnens bostadsorter? Det kan man väl inte göra, rätt som det är kanske de flyttar vidare.
Mitt hus är precis lagom stort, även om det är för litet med tanke på mina ägodelar, men det är en annan sak.
Och så ligger det bara några meter från ett skogsområde.
Nej, jag vill inte flytta.
Idag läste jag om en kyrkoherde som ska gå i pension efter nästan 30 års tjänst. Frun vill inte flytta från platsen, stod det i tidningen, för hon hade fått nog av flyttningar. Efter nästan 30 år på samma ställe? Ja, jag vet inte att hon har varit på drift...
Men våra referensramar är olika, många hade kanske funderat över om det inte var hög tid att dra till något nytt efter den tiden.
Fast visst är det så när man har blivit gammal att man är allra mest nöjd när saker är som de brukar vara. Det är ju även jag. Jag vill sova i min egen säng på natten! Med eller utan sällskap.

Teologisk kompetens?

Tidigare har jag skrivit ett inlägg om diakonerna och deras karriärönskan, för jag tyckte att det såg så konstigt ut. Men idag, när jag har läst Kyrkans tidning förstår jag lite bättre.
Måste man ha teologisk kompetens för att vara arbetsledare? Detta tycker jag låter märkligt.
Vore det inte bra om kyrkoherdarna kunde vara präster och syssla med just teologiska frågor på heltid i stället för att drunkna i papper och skrivelser?
I skolorna kan idag nästan vem som helst bli rektor. Detta kan man naturligtvis ha synpunkter på. Jag har sett rektorer på gymnasieskolor utan akademisk examen, och det är ju vanligt med förskollärare på rektorstjänster på skolor också.
Så varför inte diakoner som arbetsledare i en församling? Prästerna ska predika, tycker jag, faktiskt som sin främsta uppgift, ingjuta Guds ord i församlingen.

Och kan man idag bli ärkebiskop på en teol.kand. examen, något som förr förutsatte att man hade doktorerat,så måste man väl kunna vara arbetsledare i en församling som diakon.

Otroligt banalt

Det är naturligtvis inget ovanligt alls att män i gamla äktenskap ägnar sig åt lite, vad ska vi kalla det, gränsöverskridande verksamhet i relationshänseende för att överhuvudtaget stå ut i sitt liv. De här verksamheterna behöver inte vara rent sexuella, men kan vara andra relationer som knappast lämpar sig för en gift man. Man får lite syre, kittlas lite, kanske drömmer man lite.
Men egentligen har man inte den minsta tanke på att lämna det ingrodda, men trygga äktenskapet. Det är inte alltid kvinnor förstår det spelet.
Nu skriver jag män här, men detta kan naturligtvis även gälla kvinnor.
Det är bara det att de flesta av oss kanske inte förväntar sig den sortens spel av någon som är klädd i prästdräkt. Så naiva är många av oss faktiskt!

Detta var något helt nytt för mig

Man lär sig alltid något nytt i olika miljöer.
I akademikermiljön, som jag hade kommit ifrån när jag landade på mindre orter, var det liksom inte "fint" att ljuga. Sådant gjorde man bara inte. Ja, man kanske ljög om man bedrog sin äkta hälft, det vet jag inte, men det var liksom ändå hedern som gällde.
Att sedan hamna i en miljö, där folk liksom slirade på sanningar hela tiden blev ganska så chockartat för mig. Och när jag sedan själv inte blev trodd, förmodligen beroende på att människor själva var vana vid att de ljög och att andra ljög, då hade jag väldigt svårt att veta hur man handskas med en sådan situation.
Detta har nog gjort att jag med åren blivit ganska så intolerant. Jag sätter ner foten rätt så snart, och jag ränner inte runt och känner att jag måste förlåta dem som har burit sig svinaktigt åt.
Hela samhället bygger ju på att det finns straff för överträdelser, varför ska man då springa runt och leka någon sorts Jesus, som förlåter synder, i något sorts konstigt snällhetssyndrom, medan ilskan kokar inom en.
Ja, jag kanske skulle behöva bikta mig, som någon föreslog på en blogg igår, men framförallt borde kanske en del folk som jag är förbannad på bikta sig, det är inte en dag för tidigt! För jag tror inte att de har gjort detta!

Vem blir trodd?

En kvinna berättade att hon brevledes hade fört fram klagomål på en kyrkoherdes- enligt hennes uppfattning- otillbörliga uppträdande mot henne.
Vad hände?
Ja, biskopen hörde inte närmare efter hos henne hur omständigheterna var, utan i stället meddelade han henne- efter påstötning från henne- att han hade förhört sig om kyrkoherden hos dennes medarbetare och funnit att det inte fanns något att anmärka på honom!
Hennes brev förstörde biskopen, enligt uppgift, senare.

Skandalösa aborter

Nu höjer sjuksköterskor sina röster om de skandalöst sena aborterna. Idag kan man läsa i en smålandstidning om hur ett barn i Danmark som aborterats levde i två timmar och barnmorskan tyckte att det var så hemskt att den lilla skulle ligga och dö av sig själv på ett metallbord så hon tog den lilla, svepte in henne och sjöng vaggvisor för henne tills hon dog.
Sjuksköterskor berättar om hur foster - abortgränsen här är 22:a veckan- ligger i upp till en timme och rör sig innan de dör.
Detta mina vänner är inget annat än mord! Dessa sena aborter i landet är legala mord. Och man kan fråga sig hur lagen är när en människa hade blivit straffad för att döda ett nyfött barn, men inte blir straffad för att ta död på ett livsdugligt foster.
Abortgränsen måste sänkas!
Och hur mår sjukvårdspersonalen? Vem tänker på dem som tvingas utföra detta dödande i tjänsten?

Guds ingripanden?

När jag är trött skriver jag blogginlägg eller också tittar jag på tv. Förr satt jag mest i telefonen, men nu har de som jag mest slöpratade med dött. Jag försöker vänja mig. Man får liksom inte  tillbaka vänner sedan 30 år, de är omöjliga att ersätta.

Kanske såg du filmen i helgen med mannen som själv tog hand om sin son efter skilsmässan och där alla de svårigheter han hade beskrevs. Minns du då att den lille killen berättade en historia för sin far om hur en djupt religiös man hade hållit på att drunkna? Då kom det en båt, men mannen ville inte bli räddad för Gud skulle rädda honom. Så kom det en båt till, men inte heller denna gång ville mannen räddas. Då dog han, och kom till Gud och frågade Gud varför han inte hade räddat honom. Och Gud svarade
-Det försökte jag ju med, jag skickade två båtar till din hjälp.

Jag hör till dem som tror på Guds handgripliga ingripande i våra liv. Det gäller bara att veta om hjälpen kommer från honom. Tänkte jag när jag såg ut över min trädgård och tänkte på att jag faktiskt behövde kompletteras och att Gud kanske hade sänt den där kompletteringen till mig...
Men det är svårt att tro när det stormar som värst...
Men sedan är det svårt att tro att något kan vara värre än tystnad och tomrum.

På tal om bibelord

En del människor är så bra på att plocka fram bibelord om homosexualitet. Nu ska jag ta fram vad som står om församlingsledaren.
Läs Första Tim. 3: 1-13.
Jag undrar jag om de bloggande präster som älskar att skriva om sin kärlek till starka drycker har läst dessa bibelord.
Det står till exempel att han ska vara
"gift bara en gång, nykter, behärskad, anständig, gästfri och en god lärare."
Han ska också vara "försynt och fridsam och fri från penningbegär"
"han ska kunna få sina barn att underordna sig, allt i ordnade former"
Tur att man inte är församlingsledare för jag skulle vilja se mina viljestarka barn underordna sig "i ordnade former"!

Att lära gamla hundar sitta

Ibland förstår jag inte varför vissa kommentatorer med sådan idoghet ägnar sig åt att försöka få andra på andra tankar.
Hur han man tid och ork till detta?
Inte håller jag tyst för det! Och det jag nu drar fram på nytt är så gammalt och välkänt, så det är inget att ens höja ögonbrynen inför.
Men det ligger ju väl i tiden nu när ärkebiskopen har deklarerat att man ska börja bli lite seriösare inom kyrkan och flera röster höjs mot brödraskapet och gubbväldet, för det är ju egentligen detta det handlar om. Ytterst få kvinnor stod för några egna åsikter i de församlingar jag var med i i Småland. De figurerade mest som statister- med några undantag när alltså - till de stora tockarna, och tockarna var riktigt stora där! Oj, så stora!
Och det är ju så att sanningar avslöjas till slut. Se bara nu vad som har hänt i Oskarshamns församling som i många, många år har dragits med de problem som nu verkar ha blivit uppenbara. Och se på folkhögskolan som jag fick lämna, jag var ju inte den siste rektorn som gick och smällde i rektorsdörren med en skräll.
Det som göms i snö... Allt kommer fram till slut!
Jag har aldrig påstått att jag har levt ett liv som inte har haft skavanker, eller att jag alltid har handlat rätt. Men en sak kan jag försäkra, och det kan nog de som känner mig intyga (de som ännu lever), och det är att medvetna lögner har jag sett mig för god för. Där går min definitiva moraliska gräns, vad folk än säger. Sedan kan man naturligtvis ha olika uppfattning om vad som är sanning.
Men är det inte detta som borde ha diskuterats i känsliga frågor? Ska man bara lyssna på dem man av hävd och tradition litar på?
Det är ju just detta som kritiseras på olika bloggar nu. Och vi är inte bara några gnälliga kärringar! Vi vet vad vi talar om!

Inga femme fataler i själavård!

Nu har man börjat lyfta problemet med sexutnyttjande inom kyrkan, och det är väl bra, men jag insisterar fortfarande på att jag tror att det känslomässiga utnyttjandet, inte minst av hjälpbehövande människor, är mycket, mycket större. Och så klart mycket svårare att komma åt och bevisa.
Som jag skrev igår hade jag en insändare om detta i Kyrkans tidning för flera år sedan. Den fick stor uppmärksamhet. Men i slutet kom det ett mycket märkligt svar, under fingerat namn, (jag kollade, för jag hade misstankar om avsändaren) där någon påstod att kvinnor spanade in prästoffren och att det inte kunde ges något bättre tillfälle att förföra någon än vid ett enskilt själavårdssamtal.
Ja, ja. Tala om oerfarenhet! Skulle jag ha haft tankar på att förföra någon (nu är man ju gammal) så skulle jag nog ha sett till att det var vid soft belysning och ett glas vin.
Men, skämt åsido, så visar denna attityd en skrämmande respektlöshet mot vad ett själavårdssamtal innebär.
Den respektlösheten har säkert många av oss också mött i samtal, numera troligen både män och kvinnor, när vi har suttit framför någon som själv törstar och hungrar, eller som kanske helt enkelt är en kickbenägen casanovatyp
DET FINNS INGA FEMMA FATALER I SJÄLAVÅRD, DET FINNS BARA UTSATTA OCH HJÄLPSÖKANDE MÄNNISKOR SOM BÖR BEMÖTAS MED RESPEKT!
Vem blir trodd inom kyrkan? Vem blir trodd i församlingar där man har känt varandra sedan blöjåldern, och där man redan har färdiga etiketter påklistrade. Vem tror någon som försöker rubba hierarkierna? Vem tror på den som försöker dra ner ens guru till jorden?
Vem tror på den som kastar misstankar på ämbetsbrodern, frimurarbrodern, brodern, farbrodern, fadern, svärfadern, kusinen, sysslingen, den präktige grannen eller kollegan? Vem blir trodd?

Men nu ska vi vända lite på det hela. Om det nu handlar om verkliga känslor. Sådant kan ju också hända. Om den stackars själavårdande prästen egentligen har ett svårt och torftigt liv, men hittar Livet någon annanstans. Vad gör den stackars människan då?
Ja, det bästa läsare, är en nöt för berörda att knäcka, eller hur?
Och sådana nötter kan nog vara mycket, mycket svårknäckta! De kan nog vara nästan omöjliga att knäcka i miljöer där man är hårt ägd av familj, vänner, arbetskamrater och församling, och där lojalitet, tio Guds bud, traditionen inte har utrymme för det oväntade, inte ens i form av hjälp i situationer då man nästan kvävs av det liv man lever.

Usch ja, så obehagligt!

Visst är det förfärligt att folk säger sanningar! Hemskt! Opassande! De borde inte få verka inom kyrkan! För där ska man vara polerad och sopa skiten under mattan.
Men läs nu inte bara här, läs Miriams blogg och kyrksysters blogg, och vi är många, många, många som kan berätta om fenomenet, om vilka som blir trodda och vilka som inte blir trodda i den kyrka som är vår, medlemmarnas, inte prästernas eller ärkebiskopens utan vår! Svenska kyrkan den är vår!

Jaha, ärkebiskopen!

Det finns förvisso många lojaliteter inom kyrkan. Idag bloggar Anders Wejryd, numera ärkebiskop, tidigare biskop i Växjö stift och då min ordförande fram till det sista året då han var med i AU, men inte var ordförande, om sexuella övergrepp inom kyrkan. Men är detta de enda övergreppen? Hur är det med de själsliga, känslomässiga övergreppen, som hjälpsökande kvinnor kan utsättas för av uttorkade, narcissistiska präster?
Vem tror på de kvinnorna? Och hur bevisar man ett närgående som har varit alldeles för långt, även om det inte handlar om sex?
Alla som besöker en präst är faktiskt inte oskyldiga konfirmander. Många kan spelets regler och gränser för överskridanden. Men vem tror på dem?
Efter mitt entledigande framförde jag klagomål, som jag själv tyckte var av allvarlig art angående en ämbetsutövning.
Jag ber här att få citera ett brev från Anders Wejryd med delar av hans svar till mig.
"Vissa brev och mejl kan dock vara så personligt utlämnande att mottagaren bedömer att avsikten med dem inte är att de skall göras offentliga. Sådana handlingar förstörs."
Så kan man också göra i stället för att undersöka de verkliga förhållandena närmare! Det är enklast så. Precis som att anklaga en rektor för att ha gjort något förfärligt när hon tog fram en pedofildom på en av de anställda. (Nej det var en annan, inte Anders W.)
Brevet från dåvarande biskopen är daterat den 12 september 2003, alltså fyra år efter mitt entledigande.
Nej, Anders Wejryd är mig veterligt inte frimurarbroder! Men, men...
Det är inte allom givet att kunna dupera herrarna! Och lojaliteterna är många. Vem tror man på?

Kära väninna...

Just nu tänkte jag att jag skulle ringa dig, så som jag brukade göra när något var lite besvärligt, för du var alltid så klok. Jag tänkte lyfta telefonen när jag mindes...
Och på nytt tog jag fram minnesorden över dig, orden om ditt starka engagemang och din jämställdhets- och jämlikhetssträvan och ditt arbete för de utsatta.
Kyrkoherdedottern som gick ur kyrkan, borgartjejen, uppvuxen i stor prästgård, som blev vänsterpartist.
Du var snäll, skulle jag säga, du ville alltid väl, du var ödmjuk och anspråkslös, och jag saknar dig redan så mycket! Så mycket!
Så tomt det blir när en röst tystnar!

Trött på att påpeka förtal

Jag vet inte hur mycket tid jag har lagt ner de sista månaderna på att få bort förtal av mig. Eftersom jag faktiskt har en viss journalistutbildning tror jag mig nog veta var gränserna går. Och de gånger jag har överskridit dem själv har jag också vetat om detta.
Men nu jag har fått gå till blogginnehavare, chefredaktörer och bloggadministratörer och hota med polisanmälningar och PO.
Folk som vet med sig att de har en massa oläkta sår måste ju se upp så att de inte far iväg och tolkar det som att allting som skrivs handlar om dem. Man får se upp med sin paranoia i sådana sammanhang!
Och man bör nog se upp med vem man inleder närmare kontakter!

Nu blommar paranoian...

Jag blir så trött, nej, jag är så trött. Jag ska strax ner och hämta en tidning med minnesorden efter min väninna som har avlidit. Igår träffade jag med alla sannolikhet mina vänner från Australien för sista gången.
Jag orkar inte med människor som tror att jag är speciellt koncentrerad på dem i det jag skriver.
Och jag kan trösta gamla älskare med att ni är fler än en!
Jag måste nu koncentrera mig på veckans tyska guidning!

Mera spännande än jag vet

Den blogginnehavare, som jag troligen polisanmäler för förtal, namnger mig och påstår att hon "skulle kunna berätta en del intrikata saker " om mig.
Jag vet inte att jag känner människan, men hon är ju anonym så hon kan ju i praktiken vara vem som helst, till och med en manlig, försmådd älskare. Vem vet vad som döljer sig? 
Ett så spännande liv har jag nog tyvärr inte haft att det kan vara föremål för andras skvallerintressen- ja, såvida man inte själv har ett otroligt torftigt liv förstås.Då kan ju det mesta framstå som spännande, kanske till och med rykten...

Man måste veta gränserna

Det kan nog vara ganska farligt att ge sig ut i bloggvärlden om man inte känner till lagar om förtal.
Troligtvis får den blogginnehavare som jag just har aviserat en polisanmälan på få veta detta.
För säkerhets skull har jag tagit en kopia på inlägget.

Inte min Jesus

Jag fick en länk till deklarationen för den så kallade Jesusmanifestationen, och jag vill citera lite ur denna,
denne Jesus "som vi tror på, tillber, prisar, ärar och upphöjer."
Var det detta Jesus ville? Att hans efterföljare skulle prisa, ära och upphöja HONOM?
Det tror jag inte. Inte alls. Jag tror att han kom för att predika efterföljelse och omvändelse. Och det, bästa läsare, är något helt annat! Detta är inte min Jesus, men det har jag hela tiden misstänkt.

Sista gången?

-Det blir nog sista gången, sade min väninna sedan barndomsåren när hon åkte iväg efter ett besök hos mig idag. Förra gången de var här var 1986, alltså för 25 år sedan. Nu åker hon och hennes man runt och besöker släkt och vänner- en sista gång? Hon fyller snart 70 år och han är fem år äldre och de flyttade till  Australien i slutet på 1960-talet.
Vi, min väninna och jag, har följt varandra genom åren sedan vi var bänkkamrater i femte klass i folkskolan. Det är 57 år sedan. På en vecka har jag träffat två väninnor som jag har känt ungefär lika länge.
Nu orkade de nog inte resa till Sverige fler gånger, menade de alltså när de lämnade mitt hus.
-Jag kommer kanske till er, sade jag.
Och sedan funderade jag över om detta verkligen var helt omöjligt, om jag på något sätt fick ihop pengar.
Varför inte? Jag har aldrig varit i Australien.

Trött på martyrskap

Eftersom några människor tycks använda sina bloggar till att få med sig andra människor som ska tycka synd om dem och länkar till olika bloggar för att visa hur förfördelade de är, har jag tagit bort mitt inlägg om det opassande att skrika om karriärmöjligheter i yrken som främst borde innehålla ett tjänande. Jag förbehåller mig dock rätten att fortfarande anse detta, i likhet med många andra.
Och jag vill fortfarande ha en präst i predikstolen och behöriga lärare i skolorna. Kan detta vara så fel? Det begriper inte jag!

Rakt in i fiendelägret

Jodå, jag har visst ett Dom när det gäller vissa människor. En del av dessa Dom kommer garanterat att finnas med på Jesusmanifestationen i helgen. Det är till exempel sådana som anser att Å.Green hade rätt att spy ut sin galla över homosexualiteten. De som försvarade hans svinaktiga beteende som fick många av oss att må illa när vi hörde hans ord gång på gång på gång manglas ut i media.
Den sortens folk manifesterar jag ingen Jesustro tillsammans med. Och sådant folk skulle kanske inte ens vilja ta nattvarden med mig.
Inte heller hyllar jag kickfrälsta, mediakåta mediafolk som har tillägnat sig ett frälsningskoncept som inkomstkälla.
Tror någon att moder Teresa eller andra kända, goda kristna hade ränt runt med plakat i Kungsträdgården? Tänk, det tror inte jag!
Detta är ett spel för gallerierna, där man låtsas enighet genom att blunda för stora, särskiljande, viktiga ingredienser i den kristna tron. Kristus är väl ingen kameleont som anpassar sig hur som helst efter omgivningen. Eller?
 Detta påminner mig om det värsta draget hos småborgerligheten när man säger: " Egentligen är vi överens!" om de mest särskiljande saker.

Balkonger och djur

När jag just nu läste att en hund hade dödsstörtat från en balkong kom jag att tänka på våra katter...
Vi kan börja med sonens ena katt som föll från balkongen på tredje våningen rakt ner på en cykel, men klarade sig med en utslagen tand, fast katten blev så chockad så det dröjde innan den kom hem igen.

Och så var det min katt på besök i Alby hos dottern med sambo för ett antal år sedan, där lägenheten låg på sjunde våningen och hade en stor balkong. Grannbalkongen fanns med några decimeters avstånd.
-Mamma! hörde jag ett skrik från min vuxna dotter. Det är minsann inte varje dag man hör sådant, så jag förstod att något var å färde.
Och mycket riktigt, min katt (några år tidigare övertagen från dottern som hade flyttat ihop med en kattägare, och så blev det liksom för många katter, för hon hade två) hade tagit ett elegant språng över till grannbalkongen med risk för att trilla ner mellan balkongerna.
Där hos grannen  var dörren in till lägenheten öppen och därinne fanns det ormar, det visste den skrikande dottern.
Jag minns inte riktigt idag hur vi fick över katten tillbaka till rätt balkong, men på något konstigt sätt lyckades vi. Den hoppade av sig själv. Ganska så skakade tog vi emot honom, och sedan hölls balkongdörren noga stängd.

Mår bara illa

Jag mår bara illa när jag ser en av de där kickfrälsta mediakändisarna göra reklam för Jesusmanifestationen. En sådan som hon, som har använt sin påstådda frälsning till att sprida fördomar och ondska mot människor som inte ingår i fyrkantigheten. Usch!

Vi är många- alltså har vi rätt! Eller?

Nu ska tydligen det där jippot, som kallas Jesusmanifestationen, gå av stapeln i Stockholm igen. Vad jag minns var det från början någon sorts motdemonstration till Pride, där de som ansåg sig vara rätt troende ville manifestera sin makt och härlighet, kanske framförallt härlighet, för är man många så är man härlig.
Jag ser sådana där jippon som enbart pinsamma och äckliga.
Vad sade Jesus om dem som stod i hörnen och bad? Jag ber att få citera Matteus 6:5-8
"När ni ber ska ni inte göra som hycklarna. De älskar att  stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna ska se dem. Sannerligen de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber ska du gå in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.¨
Och när ni ber ska ni inte rabbla tomma ord som hedningarna, de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det."
Kanske gråter Jesus en skvätt över manifestationen över honom, för så var det nog inte tänkt att han skulle följas! Inte alls, tror jag!
Men, men vi människor har ett outsinligt behov av tillhörighet!
Fast man borde kanske i sådana här sammanhang enas om VILKEN Jesus man tror på, för det lär nog vara enorma skillnader i det jippot! Handlar det bara om att komma samman?

Vargen är här

Nu har vi varg här igen. Natten till igår blev en massa får dödade och skadade av den här i byn. Jag förstår mig inte på detta djur. Varför tar det inte ett eller ett par får och äter detta i stället för att fara runt och riva  lite här och lite där? Mycket uppmuntrande kan man idag läsa i lokaltidningen att vargen eventuellt har kommit för att stanna. Idag får katten stanna inne. Inte för att jag tror att någon varg skulle bli mätt på min magra, gamla katt, men ändå. Det är liksom känslan av att en varg stryker runt som är otäck. Och det bli ingen promenad i skogen för min del heller, utan nu får jag hålla mig på gångbanorna.
Annars lär jag få förbereda för Australienbesök på söndag, då en av de utflyttade väninnorna dyker upp med sin man. Det ska bli spännande, för det är nog tjugo år sedan vi sågs.

Snart ska min väninna begravas, en förtrogen som är borta nu. Borta från min räckvidd är snart också en människa som i många, många år (mer eller mindre tyst) har mottagit mina förtroenden. Det börjar kännas kyligt...ja, till och med nästan kallt...

På jakt efter ett VI

Det är möjligt att vi människor är predestinerade för grupper, att vi hela tiden söker en sorts grupptillhörighet med andra. Detta betyder inte att man inte kan leva som ensamvarg i sitt eget liv.

Ingen av mina föräldrar sade "jag", de sade alltid "vi", men så hade de också träffats när vår mor var 17 år och vår far 20 år. Efter tio år gifte de sig och sedan levde de ihop tills vår far dog vid 85 års ålder.

Själv har jag haft svårt att riktigt få ihop ett "vi" med någon man. Men detta betyder naturligtvis inte att jag i relationer kan acceptera att jag är den som blir utanförstående medan mannen är innanför i grupper, där han febrilt arbetar mot dem som är utanför. Detta går så klart inte, för så vill väl ingen människa ha det.

Ingen vill bli hånad för det som han/hon tror på eller arbetar aktivt för, och ingen vill se att man är en sådan som den man älskar tar aktivit avstånd till, medan denne lierar sig med dem som han/hon är ett "vi" med.

Om man således går in i en relation med någon som inte står för samma värderingar som en själv, kräver detta fingertoppskänslighet. Att ha en ständigt ledsen och sårad partner får ingen kärlek att växa, utan detta får endast kärleken att dö. Om man inte är masochist, det vill säga. Och vem är det?

Jag vill, jag vill, jag vill, men vad är det jag vill?

Missförstå mig inte nu i det jag ska skriva. Jag menar absolut inte att vi människor måste vara statiska i våra åsikter och tankar, inte alls. Själv bytte jag politiskt parti för ett antal år sedan, men jag var på väg i flera år innan jag tog steget över.
Men när jag ser människor som hela tiden glöder, för än det ena, än det andra, som kastar sig från den ena ideologin, där man har låtit som om detta vore det enda sanna, över till en annan ideologi, där man inte ens drar sig för att håna det som man själv nästan verkade kunna ge sitt liv för lite tidigare- bara lite tidigare- i livet.

Är det någon sorts allmänt engagemangsbehov som styr det här beteendet? Ett behov av att brinna helt enkelt, skit samma för vad, bara man brinner.

Detta påminner mig om Casanovatyper, som hela tiden älskar lika intensivt, hela tiden träffar den Enda Stora Kärleken.
Det är bara det att föremålen ständigt växlar.

Kan detta vara strängar på samma lyra?

Vem är du, vem blir du, vad vill du?

När jag satt i bilen idag och körde hem från en lunch med en av de där  riktigt gamla väninnorna- vi har känt varandra i 57 år- som är på Sverigebesök, slölyssnade jag på bilradion.
Då var det någon som talade om att han hade bytt umgänge, för de vänner han brukade träffa  framkallade bara  hans dystra sidor, hade han insett.
Så kan det ju vara. Vi är olika, och vi blir olika tillsammans med olika människor. En del framkallar vår godhet, andra vår ondska, andra åter vår humor och vårt skratt.Några får oss att drömma och tro på framtiden.
Det gäller att välja, när man kan välja, och fundera över vem man vill vara. Och vem man bör umgås med.

Ny guideblogg

Välkommen till
min nya guideblogg
http://lilaguide.blogspot.com


Idag kan du läsa om Fredrikskyrkan i Karlskrona.

Ingen tid, ingen lust...

Nu har jag faktiskt varken tid eller lust att harva om anonyma kommentarer eller struliga relationer längre. Jag lämnar skitstövlarna åt sitt öde!
Jag måste ta min tid till att förbereda sommarens guidningar och att hålla språken aktiva, eftersom de flesta guidningarna sker på tyska och engelska.
Du är alltså välkommen till min guideblogg, vars adress ligger i förra inlägget.

Skriver också på

Jag kommer troligen framöver mest att skriva på
www.metrobloggen.se/lilaguide

Välkommen dit!

Ska man bara torka på sig?

Vad gör man när någon behandlar en illa? Går man undan? Rycker man på axlarna? Låter man det bara rinna av en? Eller sätter man ner foten?
Jag, som har levt mitt liv på olika håll och i olika omgivningar, undrar om det inte är en klassfråga det här.
Försök att vara oförskämd mot Östermalmsfolk! Eller försök såga kungen och drottningen i veckopressen utan att bli skadeståndsskyldig!
Så pass mycket tåga har jag fått i mig med modersmjölken att jag inte bara låter mig behandlas illa.
- Har de inte lärt sig att det inte  går att mobba dig? sade en f d kollega till mig när det började bli hett om öronen en gång, för människor av min sort ger man sig på ibland. Vi ter oss nämligen stryktäcka inför en del andra, man retar sig stundom på oss. Gillar eller ogillar så att säga. Fast jag har nog med tiden lärt att det är rätt så skönt att man inte lämnar människor likgiltiga i alla fall.

Jag har inte suttit fast i något förflutet, utan i allra högsta grad skapat en ny tillvaro efter nederlag, en mycket mera intressant och stimulerande tillvaro dessutom. Vilket inte betyder att jag låter människor vara insinuanta utan att reagera.

Varför stanna kvar?

Igår tänkte jag på svåra relationer. En del människor har levt i många, många år tillsammans, och andra kan se att deras relation egentligen är livlös och död. De fyller då kanske i stället sina liv med mer eller mindre hysteriska aktiviteter för att försöka täppa till ett oändligt, svart hål. Men hålet grävs i stället djupare och djupare.
Själv har jag svårt att ha människor inpå mig. Så har det alltid varit. Jag behöver space. När jag var barn satt jag ofta på mitt rum på ovanvåningen och läste och ritade medan den övriga familjen var samlad vid tv:n, och jag minns hur min mor sprang upp och ner i trappan och försökte få ner mig. Men jag ville ha den tiden för mig själv. Jag skulle aldrig orka med att ha en människa i  ett förtorkat förhållande nära mig.
Men så finns det förhållanden som inte är döda utan som kanske tvärtom är aktivt destruktiva.Vad är det som får människor att stanna kvar i dem? Vad är det som får människor att återvända till dem när de en gång har gått, ibland  gång på gång.
Igår tänkte jag att det kanske var känslan av att, trots allt, vara levande. Vad som helst bara inte tomhet och likgiltig kyla i ett icke-liv. Kan det vara det?
Det är som när människor, yngre eller äldre stökar eller spelar ut sjukdomar för att bli sedda. Superlativmänniskorna som jag brukar säga. De som är störst, bäst, vackrast, sjukast eller värst.

Är det bra då kommer man

Nu vill min partiledare och mitt parti tydligen att man ska skriva in skolk i betygen. Jodå, det kan kanske vara relevant för några elever, men för de allra flesta, det kan jag lugnt säga efter åtta år som högstadielärare, så har frånvaron helt andra orsaker än slapphet.
Elever kan må dåligt eller- garanterat inte ovanligt- elever kan vara mobbade. Ska dessa elever straffas? Skolorna har svårt att reda ut mobbningen, det vet vi ju alla.

Kyrkorna blir också tommare och tommare på vissa håll. Varför? Det är kanske förhållningssättet från prästens sida. Om man står och mässar och ger subtila insinuationer om människor som är sådana och sådana, blir man kanske inte så populär. Avsikten är väl att man ska fira gudstjänst tillsammans. Det är inte heller, som det
verkar vara på en del håll, prästen som ska firas!

Men vet ni vad? Saken är egentligen mycket enkel. Om eleverna trivs i skolan, om de upplever att de kommer till sin rätt, om det råder god kamratanda och om de blir hövligt behandlade av sin lärare, då kommer de också till lektionerna, såvida de inte har personliga problem eller är sjuka. Så enkelt är det faktiskt!
Samma sak med gudstjänsterna. När vi människor mår bra i något sammanhang då söker vi oss dit gång på gång på gång.

Att lägga skuld på andra

Det är inte första gången som jag blir ytterst konfunderad över kommentarer som uppenbart kommer från människor som känner mig.
Men du som skickar sådana ska ju ha klart för dig att fullständigt oskyldiga människor kan få skulden. Hur kan man bidra till något så fult? Och vad är avsikten bakom ett sådant beteende?

Den namngivna personen

På larsflemstroms.blogg.se kan ni läsa om en kommentator som uppger en namngiven person som säger sig vara pedofiloffer och undrar om han kan anmälas för förtal, enligt Flemström.
Den namngivne personen är Patrik Sjöberg, och ingen lär väl ha undvikit att höra den historien i media!
När blev det olagligt att publicera namn på dem som säger sig vara eller är brottsoffer?
Vet inte Flemström om att Patrik Sjöberg har gett ut en bok om sitt liv och om övergreppen?

Ondskan jag mött

Jag tänkte i morse på var i livet jag tycker mig ha mött den största ondskan. Och det var tveklöst inom kyrkan och inom skolan, de institutioner där man borde ta hand om varandra.
Högstadieskolor kan uppvisa en briljans i att kamouflera verkliga förhållanden. Jag glömmer aldrig en elev där mobbningen aldrig upphörde. Föräldrarna anmälde till Skolverket, som gjorde inspektion. Rektorn duperade med alla papper på vad skolan hade gjort för att stoppa mobbningen. Detta räckte för att skolan skulle gå fri.
Men mobbningen upphörde aldrig! Detta var tydligen totalt betydelselöst i sammanhanget, bara man hade gjort "vad man kunde". En förstörd skolgång mer eller mindre för en elev var tydligen helt utan relevans. Och det fanns massor av sådant.

Den andra platsen är Svenska kyrkan. Jag har aldrig mött människor som har behandlat mig så illa som anställda där och flitiga gudstjänstbesökare.
Jag har ingenstans annars träffat människor som har försökt göra mig dålig på olika sätt och som har försökt dra andra med på detta. Jag har aldrig mött människor som struntat i att svara mig. Aldrig sett sådana översittare, besserwissrar och förståsigpåare i en jargong som bara skadar andra.
Men det finns också goda sidor där. Fast det är de onda som skär in i en, de som ger skador. Dem man minns - in i evigheten.

När anonymitet blir psykning

Vi är några stycken som har gett synpunkter på det här med anonymitet i bloggvärlden och om det har någon betydelse.
Idag har jag ett rykande färskt exempel på vad det kan ställa till i ens liv.
För en tid sedan fick jag en kommentar som var anonym och som var av en art att jag var ganska så säker på varifrån den kom. Innehållet var sådant att inte vem som helst kunde ha skrivit den.
Om den person, som jag trodde hade skrivit den, hade gjort detta,  var det inget jag behövde bli upprörd över.

Men vid en diskussion, som jag hade i förmiddags, hörde jag till min förvåning en annan person framföra precis samma saker till mig, och då kom saken i ett helt annat läge. Jag började ana att kommentaren kunde komma från det hållet.

Om det är denna person, som sade dessa saker idag, som har skrivit kommentaren - och ljuger om detta- får den en helt annan och mycket allvarligare dignitet i mitt liv, för då är det ett mycket, mycket fult spel.
Så kan det vara, bästa läsare, alla kommentarer under signatur är inte av oskyldig och betydelselös karaktär. En del kan rent av staka ut ens framtid beroende på vem som har sagt vad och framförallt hur detta är sagt.

"För mycket "-livet

I en bok som vi läste på den kurs i tyska som jag läste i våras på Linnéuniversitetet beskrev sig författarinnan som en människa vars liv blev "för mycket" ibland, allting blev liksom bara för mycket.
Ingenting kan jag förstå bättre, för här blir det också väldigt lätt "för mycket" eller "för många". För många böcker, för många aktiviteter, för många kilon, för många prylar etcetera.
När man kommer till ett visst stadium måste man, som man säger i Skåne, hia sig.
Var börjar man då? Det gäller ju att återta kontrollen.
Just nu är gräset på baksidan av huset för högt. Prylarna i förrådet inne i huset är för många och måste sorteras ut i det stora förrådet, det som egentligen är alldeles för stort. Och så kilona...
Var börjar jag idag?
Ibland säger folk som jobbar att de nog har mer att göra underförstått än en som är pensionär. Jaha, men om man har en man och barn hemma som kan hjälpa till.
Har man brist på sysselsättning när man har hus, trädgård, bil, ska göra inköp, laga mat, (baka), tvätta, städa, ta hand om ekonomin och dessutom jobba, som jag ju faktiskt gör ibland?
Saker tar tid! Det tar tid att åka och handla ensam, det tar tid att tvätta bilen, det tar tid att laga mat, att sköta trädgården, att tvätta, att ta hand om ekonomin.
De människor som har levt samman med någon hela sitt liv har ingen aning om vad de pratar om, när de tror att en singel/ensamstående har tid!
Idag måste jag dessutom skicka papper om företagsregistrering.
Sådant gillar jag inte alls!

En röst har tystnat för alltid

I strålande sol men med sorg i hjärtat tog jag tag i framsidan på trädgården idag. Ibland undrar jag hur baksidorna ser ut hos grannarna. Kan det vara så att deras baksidor är sämre än de fina framsidorna, medan min baksida definitivt är bättre än framsidan?
När jag gick därute tänkte jag på hur tacksam jag fick vara  som fick uppleva våren och på henne, min goda väninna, som aldrig mer skulle få se träden eller lukta nyklippt gräs. Då var hon redan borta, jag hade fått telefonsamtalet med budskapet när jag kom in.

Nu har  Gud tagit emot din själ och ser alla oss som har dig i tacksamt minne! Jag kommer att sakna våra nästan dagliga samtal, din klokhet och din röst. Tack för många, många års vänskap och intressanta samtal, kära, kära väninna!

Första offren- 80 döda polisrekryter

Precis som väntat kommer nu följdverkningarna av den rättslösa avrättningen av Usama bin Ladin. De som först fick ge sina liv var alltså 80 polisrekryter, som efter sex månaders utbildning äntligen skulle på hempermission.Minst 80 dödades och 140 skadades, enligt uppgifter i media,  när pakistanska talibaner slog till i en självmordsattack.
Bra jobbat av USA? Hur kunde man agera så fullständigt omdömeslöst att man avrättade en ledare på detta rättslösa sätt? Har man ingen som helst förmåga att inse följderna?

Någon är på väg bort...

Det kommer ett samtal. Någon är på väg att lämna oss, det kan inte vara så mycket tid i livet kvar.
Hon är en av mina bästa vänner, en riktigt förtrogen, och snart finns inte hennes röst eller hennes tankar längre. Kvar finns bortåt trettio år och många, många förtroenden, korten i mitt album och minnena av en begåvad, aktiv och driftig människa.
Så blev det inte fler besök här hos mig, inte flera middagar, inte flera sitttningar i trädgården eller promenader i Brunnsparken.
De sista korten är därifrån, där hon står omgiven av de prunkande blomsterrabatterna. Ulla och Maria gick först av väninnorna. Ulla var ganska ung, 57 år, tror jag.
Dessa var mina närmast förtrogna, och snart har ännu en lämnat mig.
Och dagarna flyter på, men jag fångar dem aldrig riktigt. Mot även mitt livs slut.

Studentexamen

Först så har kanske en del av er noterat att det har varit problem på Blogger, och fortfarande har inlägg efter i onsdags, som försvann, inte återställts.
Idag är det 48 år sedan jag tog studenten. 48 år!!!
Det var en solig dag då också, och jag hade läst i de fyra ämnen som jag skulle upp i (för censorer från Lunds universitet) ute i trädgården. Vi måste ha varit lediga då för jag minns att jag satt hela dagen därute.
Så jag var brun, blond och slank och möttes upp av kavaljerer med starka armar utanför skolan, vilka bar mig.
Efter färden hem på ett latbilsflak hade vi fest hemma. Mina föräldrar hade dagen till ära byggt in villans altan med glas.

Det var hårt på den tiden. Efter studentskrivningarna blev de som var i riskzonen varnade. Jag hörde inte till dem, men det var ändå pressande att förhöras av censorerna. Vi klarade oss alla i min årskurs. Men det hände att folk på examensdagen inte fick sin vita mössa. Ibland hade de fest i alla fall, men i andra fall ställde de in festen. Visst var sådant hemskt!

Efter studentexamensdagen hade vi middag med lärarna, och då vid studenten hade vi äntligen fått säga "du" till dem. Det var andra tider det med respektfyllda elever som öppnade dörrarna för sina lärare. Och dessa var ofta härliga personer, engagerade, bildade och belästa.

Psykpatient avled

En psykiskt sjuk, enligt uppgift, manisk man i 50-års åldern har avlidit sedan han legat fastspänd i sängen på sjukhuset.
Praktiseras sådant fortfarande? Man tror inte att detta är sant!
Han ska, enligt nyheterna, ha varit manisk i en vecka, och därför hade man tagit beslutet att spänna fast honom i sängen under natten, sägs det. Sov han bättre för det? Ja, han dog i vart fall i en hjärtinfarkt, och nu har sjukhuset anmält sig själva enligt Lex Maria.

Under åren 1962-1964 vikarierade jag ibland som skötare på ett stort mentalsjukhus i Malmö. Dels var jag där på sommaren, och dels ringde de till mig när de behövde hjälp när jag studerade på universitet.
Jag var 19 år när jag arbetade där första gången, och det blev en omskakande upplevelse som vände upp och ner på hela min världsbild, tillkommen i ett av Malmös mera gedigna villakvarter.
Den värld jag mötte där  inom sjukhusets väggar trodde jag inte existerade. Jag mötte människor som kränktes, tvångsförflyttades, tvångsmedicinerades, låstes in och spändes fast. Speciellt minns jag en ung, mycket ung, jag tror inte hon var mer än i övre tonåren, tjej vars mor hade dött. På morgonen var hon lite orolig och gick mest runt sängen och kom sig inte för att bädda. Hon var då intagen på en av de "bättre" avdelningarna. Det dröjde inte många minuter förrän hon tvångsförflyttades av starka mansarmar över till de avdelningar som benämndes "stormen".
Alla var inte sådana, det fanns också mycket värme hos personalen, men om man ser till systemet i stort så fanns det en tydlig skiljelinje mellan patienter, mindre värda, och anställda som visste bäst. Det var ett klart förtryckande klimat. Tveklöst.
Jag mår nästan illa när jag läser att en man som har varit manisk har blivit fastspänd och dött i hjärtinfarkt. Vad sysslar de med? Är detta vård? År 2011 i ett civiliserat samhälle?

Biskopen fick mig tillbaka till kyrkan

Mitt förhållande till Svenska kyrkan är aktivt, brukar jag säga, inte slentrianmässigt. Jag har varit söndagsskollärare, kyrkopolitiker, anställd vid en av institutionerna, och nu är jag styrelseledamot i KviSk i Lunds stift och med i interimsstyrelsen för FiSk i Lunds stift.

Men jag har också varit ur kyrkan två gånger, för ingen har gjort mig så illa och satt så otäcka sår hos mig som anställda inom Svenska kyrkan. Ibland har jag tänkt att alla inte är sådana, men så har jag känt att dessa vill jag inte betala till, och så har jag gått ur.
Första gången var hösten år 2000, då handlade det bara om några månader. Jag jobbade då som lärare i Vä utanför Kristianstad och pendlade varje dag ca 9 mil enkel väg. Ibland fick jag vänta på tåget, och det hände att jag gick in i kyrkan vid stationen. Det var en märklig känsla att inte höra dit, så jag gick in som medlem igen, ganska så snart.
Den andra gången dröjde det längre tid, 1,5 år närmare bestämt. Jag tror att det var i samband med valet av nuvarande ärkebiskopen, f d biskopen i Växjö stift,  då han under några år var folkhögskolans ordförande och min chef som rektor,  som liksom bara blev too much för mig!
Sedan, när jag hade varit icke-medlem ca 1,5 år, kom jag i mejlkontakt med Lunds stifts biskop Antje Jackelén och mötte en helt annan sorts människa än de jag tidigare mött. Här fanns en person med ett ödmjukt lyssnande. Jag blev så positivt överraskad och så vänligt sinnad att jag gick in i Svenska kyrkan som medlem igen.
Så borde alltid mötet med Svenska kyrkan vara, ett varmt mottagande, där man upplever att man är välkommen. Då hade man kanske inte behövt bekymra sig om utträdessiffrorna.

Åthävornas kristendom

Är detta kristendom, tänker jag, när jag ser att man nu ska sprida fenomenet "Jesusmanifestationen" vidare och att idén ska fortplanta sig till bland annat Kalmar. Jaha, men detta kommer säkert att sprida kristendomen, eller? För det bästa sättet att ge budskapet vidare är naturligtvis att ränna runt med banderoller och stå i gatuhörnen och be öppet (Var det inte detta Jesus kritiserade? Skulle man inte gå in i sin kammare och be?) och visa på att man är många, många, MÅNGA, eller ?
Nej, detta tror jag inte på. Dessutom var den där manifestationen från början någon sorts motvikt mot Pride, var det inte så, där de som trodde rätt skulle få ett forum till skillnad mot de syndfulla?

Nej, jag tror att kristendomen och det kristna budskapet sprids med varje människa som visar på ett kristet handlande och bemötande av medmänniskan. När den Gud som växer i vårt inre, i våra hjärtan, får verka i vardagen mot nästan, då växer Guds rike.
När människor tar avstånd från brutala mord, oavsett på vem det är, slutar läsa fåniga deckare, stänger tv:n när blodet dryper i underhållningsvåldet, bojkottar underhållningsmobbningen, då kan vi se en utveckling. Utvecklingen sitter inte i banderoller och hel/halvhysteriska bönemöten!

Dagblogg-Östrans och Svenska kyrkans skamfläck?

Tidningen Östran har i sin nätupplaga olika bloggar. Däribland en som drivs av den (ö-? väl-?)kände prästen Dag Sandahl, numera placerad i en liten församling på norra Öland. Dock, det finns säkert folk som tycker att han gör ett gott arbete där. Människor som söker stöd för sina fördomar brukar få med sig en del folk.
Själv har jag vid ett par tillfällen fått kontakta chefredaktören eftersom jag blivit förtalad på bloggen. Den verkar på mig vara helt ur uppsikt från tidningens ledning.
På denna blogg samlas en grupp återkommande debattörer som man skulle kunna kalla prästens fan club. Ja, sedan finns det naturligtvis också andra, men de som har mot prästen avvikande åsikter blir så pass trakasserade att de, likt mig, försvinner förr eller senare.
Men, nu är mina frågor
Kan en seriös tidning verkligen med bibehållet anseende fortsätta att publicera en blogg som har blivit en förhånandets och förtalandes tillflykt för - som jag ser det - troligen i livet ytterst frustrerade människor?
Hur kan Växjö stift se genom fingrarna på att en av deras präster härjar i det offentliga rummet på det sättet?
Är det sant som någon präst sagt mig, att de inte vågar kritisera Dag Sandahl, denna högljudda, till synes lättkränkta människa?

God eller ond kraft?

Idag är jag ur form, så där så att det är tur att man slipper jobba. Det är inte så lätt att gå ur relationer, även om man känner att de måste lösas upp.
För mig är det numera så tydligt att det finns goda och onda krafter i livet. Om det finns onda krafter som verkar märks detta. Vi blir splittrade, ångestladdade, rastlösa och ledsna.
Nära de goda krafterna får vi själva kraft, vi blir snälla och ser omgivningen i ett försonande ljus. Då flödar energin även om föremålet inte är fysiskt närvarande.
Riktig kärlek värmer dig som bomull, den är en ljus- och värmekälla i ditt liv.
Om man någon gång har upplevt denna vet man skillnaden.

Vi, de fina och rätta

Det är tröttsamt med människor som hela tiden hittar fel och ska kverulera över dessa. Men det är minst lika tröttsamt med dessa som jamsar med dem som de har valt ut som rätt.
Inom bloggvärlden finns det en sorts kyrkans rätta innegäng bland kvinnor, och så finns det de hyperintellektuella och allseende männen som braverar med sina kunskaper och låter som om man skulle ha dubbla doktorsexamina för att få kalla sig kristen.
De där kvinnorna omhuldar varandra, stöttar varandra och skriver hur väl den andre behövs och så kloka ord hon säger.
Vad är det då som sägs?
Ja, det är naturligtvis den läxa som de har fått lära sig som upprepas i olika former. Då känner man igen sig. Då är det bra och rätt, och den som har sagt detta är klok och inte minst honnörsordet "fin". Oh, så fint! Oh, så kloka ord du har skrivit!
Måste man förefalla töntig för att man kallar sig religiös? Och måste man vara fruktansvärt oförskämd och nedvärderande för att man tillhör en utdöende skara, som ligger i dödsryckningarna inom Svenska kyrkan?
Något av det löjligaste är de kvinnor, som verkar totalt omedvetna om vilket förakt från vissa (äldre?) herrar som de utsätts för i sin roll av präster med fel kön, som stämmer in i de kränkande manliga prästernas skara. Är det någon sorts "identifikation med aggressorn" historia det handlar om.
Häromdagen läste jag på en sådan där spökblogg att någon syster hade talat om för spöket att hon behövdes. Mycket märkligt, tycker jag. Hur kan man tycka att spöken behövs?
Vi människor behöver föredömen i levande, ärliga och öppna personer, som öppet vågar stå för det de tror på och den de är.
Vi behöver inga kamouflageklädda fegisar, som talar med spökröst och leker lekar på nätet.

Fattigdom och spöken.

Barnfattigdomen ökar i Sverige, säger man nu alltmer högljutt, och igår kunde man se en intervju med två av de fattiga barnen. De satt, till synes välmående, framför det egna huset med hunden. Pappan var ensamstående. Dessa barn hörde till dem som var fattiga i Sverige för de hade inte råd att åka utomlands flera gånger om året som kamraterna. (!!!) Är detta fattigdom? Jag trodde att fattigdom var att inte ha mat för dagen. Ska man räknas som icke- fattig först när man kan resa utomlands flera gånger om året?
Hur är det då med oss pensionärer? När har vi i allmänhet råd att åka på några längre resor? Nu skriver jag inte om de 40-talister, som enligt media, simmar i pengar. Det gör vi inte alls, inte de flesta av oss. Inte jag i vart fall. Mina egna, länge insparade, tilltänkta semesterpengar rök till en bilservice på 6 100 kronor. Jodå, man är kanske inte fattig när man har bil, men min är gammal och nödvändig som jag bor.
Annars är jag lika fascinerad som alltid över små (och stora) flickor som gråter sig till sympatier. Jag tror att jag skrev på min andra blogg om detta någon gång. Som barn såg jag alltid med förvåning på de där flickorna som ställde sig och grät och fick allas sympatier. Givetvis hörde inte jag själv till dem, för jag blev förbannad i stället för ledsen, och detta skapar inga kramar och klappar från andra.
Men det allra mest intressanta här i bloggvärlden är hur man skapar medkännande och skriver sig vara så illa åtgången utan att folk har en aning om vem man är. Det, bästa läsare, är en konst det!
Själv gullar jag inte med spöken! Jag vill ha levande varelser i mitt liv. Drygt tio år med ett spöke har gett mig fylld kvot så att säga.
Med hälsning till spöket!

Verkligheten kallar

Jag måste nu reducera bloggandet, gå ner i slow motion eller göra paus, jag har inte bestämt vilket än.
Verkligheten kallar alldeles påtagligt. Igår tog jag tag i  trädgården, och idag ska jag köra till återvinningsstationen med trädgårdsavfall- det som inte komposteras.
Guideplaneringen är i full gång. Folk är tidiga! Tyska turister ibland ett år i förväg. Och så får jag repetera den blekingska historien. Kände mig nästan euforisk igår när jag satte mig med en bok av länsantikvarien. Jag är så fascinerad av historia, inte minst av hur den berättas, och av vem den berättas och skillnaden i detta.
Jag ska också börja läsa min egen historia, den från den danska tiden före 1658, den som vi aldrig fick läsa i skolan!
Ska ta och titta på kosläppet på väg till stationen. Nu kör grannarna sina gräsklippare! Det är dags att inse att sommaren börjar närma sig med stormsteg.

Främlingsfientlighet?

Lotta i 5:an gillar inte muslimer, och Muhammed, som är muslim, gillar inte romer. Romerna i klassen gillar inte Per, för han är sverigedemokrat, säger han. Emma gillar inte heller Per för hon tycker inte heller om sverigedemokrater. Lottas föräldrar tycker att de nya grannarna som de har fått är konstiga, för de kommer från Stockholm, och Pers föräldrar vill flytta för de har fått muslimska grannar.
Jag undrar jag, om ovanstående är strängar på samma lyra?
Westerberg, f d partiledare för fp, ska utreda om främlingsfientlighet. Man vill titta på skolorna. Då får man väl gå hem till folk och höra vad föräldrarna säger till sina barn vid köksborden, hur snacket går så att säga.
Det är nog där främlingsfientligheten ska bekämpas, misstänker jag! Främlingsfientligheten och mobbningen.

Nu höjs rösterna, så klart!

Nu höjs naturligtvis rösterna om hämnd från Usama bin Ladins anhängare. Vad var annars att vänta?
Tror någon att detta inte får följdverkningar? Naturligtvis handlar det om sättet som han dödades på.
Jag undrar jag, om inte detta är lika ogenomtänkt som att publicera Muhammed-teckningar och rondellhundar.
Kränkta människor är inte att leka med!

Hur länge jublar USA?

I USA firar man triumfer efter mordet på Usama bin Ladin, och det är kanske värt att fira. Vem vet. Vem vet, som sagt, för vem har sett vad som kommer efteråt.
Själv kände jag stor olust när jag hörde hur det hela hade gått till. Man trängde in i hemmet, där tydligen också familjen befann sig, och sedan tog man med sig den döda kroppen och begravde den till sjöss. Var inte detta senare en stor skymfning? Man kan väl ana detta.Kan man inte vara lite civiliserad i det man genomför?
Inte tror jag heller att allt är enmans shower. Detta går nog inte att jämföra med Hitler, för när han dog var slaget redan förlorat.
Vi får se vad som händer framöver. Men vi kan nog garanterat vara helt säkra på en sak:
Våld föder våld!
En internationell rättegång hade kanske varit mera befogad. Och civiliserad, tycker jag.

Hade lärjungarna disputerat?

Med tanke på hur den där ölandsprästen går an på sin blogg skulle man kunna tro att människor var tvungna att ha doktorerat i teologi, eller i vart fall ha motsvarande kunskaper, för att få kalla sig kristna.
Men hur var det med Jesu lärjungar? Var de högt utbildade eller vanliga enkla människor?
Gud kanske vill att vanliga enkla människor ska föra hans budskap vidare?
Ölandsprästen ojade sig, som vanligt, över Ky tidning idag, det är de vanliga jeremiaderna på torsdagarna. En vän, som hade försvarat prästen Ulla Karlsson, gjorde honom naturligtvis besviken och andra som hade debatterat hade inte nått över nivån för kristendomsundervisningen i skolan, skrev han. Och inte besökte de (vi) högmässan heller, för då hade vi förstått bättre.
Man kan väl bara konstatera att ibland blir man dummare ju mer man studerar!
Nu skulle han stå på huvudet i garderoben för att hämta ut någon gammal tidskrift.
Det skulle väl vara skönt om han stannade i garderoben! Det hade nog i vart fall många kvinnor som är präster mått bra av!

Jag tror på det eviga livet

Och jag tror visst på det eviga livet, men inte på ett kroppsligt evigt liv.Jag tror också på Kristi återuppståndelse och hans fortlevande hos oss som Den Helige Anden. Och på jungfrufödseln!

Fadern, Sonen  och Den Helige Anden, detta är treenigheten!

Oj, nu blir jag häxförklarad!

Döm om min förvåning när jag idag i Ky tidning hittar en kommentar från mig som en insändare. Och den är radikal eller heretisk, vad man nu vill kalla den. Eftersom den redan finns i tidningen skriver jag ner den här. Den handlar om den kritiserade prästen Ulla Karlssons tro och mitt stöd till henne. Alltså.
                 
                  NARCISSISTISKT FOKUS PÅ SYND
Du tar fram något mycket viktigt, Ulla. Genom att kristendomen blir narcissistiskt fokuserad på synd (läs egen synd) och (eget) evigt liv förmörkas det egentliga budskapet att Kristus kom till världen för att visa på den kärlek som ska frälsa världen.
Men människor som blir hysteriska vid tanken på att inte återuppstå kroppsligt skrämmer du livet ur. Det handlar om den egna dödsskräcken.
Och visst är det vidskepelse och kannibalistiskt att tro att vin och bröd förvandlas till blod och kött i stället för att se hur kärlekens budskap skickas vidare genom århundraden och årtusenden i en symbolisk handling.
Stå på dig! Du har tolkningsförmåga!
LB

Jag känner redan hur jag brinner! Men, tänk, om jag har rätt!

Ung eller gammal, det är frågan!

I den miljö jag växte upp skulle man gifta sig. Det hade minsann inte gått att skaffa några barn utan att vara gift där inte, inte när jag var ung.
När jag gifte mig 23 år gammal (ja, 1,5 mån. innan jag fyllde 24 år) tyckte jag att jag nästan var på glasberget och att jag gifte mig sent. Min bror, tre år yngre gifte sig samma år, vid 21 års ålder. Det äktenskapet håller än. Min make och jag skilde oss efter 15 år, men har kunnat vara vänner efter detta, och ja, vi har faktiskt nästan alla år firat jul ihop med något eller båda barnen, fast inte i år då jag dels var insnöad dels firade med dåv. fästmannen.
Nej, det var nog en ganska så normal ålder att gifta sig vid när man var 23 år i min ungdom. Och inte var jag färdig med studierna heller. Så första barnet föddes när jag var 28 år och andra vid 31 års ålder. Vid 28 år var jag, enligt sjukvårdspersonalen på sjukhuset, en gammal förstföderska. (!)  Det skulle ha varit idag det, då hade man väl nästan varit ung! Ålder är något ytterst relativt.

Segrar kristendomen...

med hjälp av hånfullhet, hat och dogmer, genom att man hela tiden påpekar att man är rätt och andra är fel?
Nej, det tror jag inte. Jag tror att det kristna budskapet segrar genom de goda exemplen och genom att kärlek genomsyrar världen.
Allt det vi gör en av de minsta...människor, djur, natur, ofödda barn, allt det som behöver värnas och skyddas av oss.
Sedan kan ölandsprästen och hans fan club, och en del andra, som man inte vet vilka de är, tala om sina känsliga samveten bäst...de vill.(Jag skrev det inte!)

Är Gud aldrig självupplevd av lärda herrar?

Jag känner mig mycket främmande inför alla teroretiska resonemang om Gud och Kristus, teorier som bollas fram och tillbaka, och alla lärda män som har skrivit avhandlingar hit och dit.
Om någon skulle fråga mig om jag tror att Gud finns och varför, skulle jag svara
-Jag har erfarit att Gud finns, jag har märkt detta i mitt eget liv och i händelser som har länkats till varandra. Det finns inte hur mycket slump som helst.Jag har noterat budskap i saker som jag har hört runt mig (nej, jag är inte schizofren), och jag har sett hur jag har fått klarhet ibland.
Detta betyder inte att jag alltid är lydig och vet hur jag ska gå.

Tänk om...

Å. Bonnier, KLV, MiriamW.Kl. Dag S. med flera av de kända kyrkliga bloggarna hade bloggat anonymt! Vad hade folk då tänkt? Men de kunde väl sätta in ordet "kyrka" eller "kyrklig" för att göra sig trovärdiga! Fundera lite ni som försvarar att människor kamouflerar sig och skaffar "vänner", som ibland också är anonyma, och ingen har en susning om vem den andre egentligen är.
Jag tror att nätets möjligheter till att dölja sig på sikt kan bli till ett folkhälsoproblem genom att människor kan fara väldigt illa utan möjlighet till upprättelse, för ingen vet vem som säger vad.

Att bli rätt förstådd

I morse kom jag att tänka på en reklamsnutt som jag såg på regionalnyheterna för en tid sedan.
Den handlade om en varieté  där man parodierade "Bonde söker fru".
I en stor badbalja satt fyra äldre personer, två korpulenta män, en svällande, äldre kvinna och en mager och torr kvinna. De var iklädda tyg så att de såg nakna ut, och den magra kvinnan hade torra bröstpåsar som hängde medan de fyllligare hade valkar.
Nu tittade den tjocke mannen på den utsvällda kvinnan och sade
-Ja, ni skrev ju att ni älskade som djur i natur!
-Nääh, svarade hon, vi skrev att vi älskade djur OCH natur!
Det gäller att förstå varandra rätt!

Kryptisk kommunikation

När jag kom från arbetarrörelsens raka kommunikationsklimat höll jag på att bli kollrig i mera kyrklig miljö. Jag hade faktiskt svårt att begripa hur de kommunicerade. Man kunde komma in och berätta om någon man kände, men det gällde inte någon man kände utan  mig, fast detta begrep jag så där flera veckor efteråt. Någon försökte undervisa mig. Någon berättade för mig att man sade "ja" fast på ett speciellt sätt som egentligen betydde "nej", och så hade man en viss kroppshållning, och då skulle man på något konstigt sätt förstå att även om man hade sagt "ja", när man talade med någon, så gick man ut bakom ryggen och talade för ett "nej". Ja, det hela var naturligtvis helt sjukt, men det var ju inte bara relaterat till kyrkan där, utan också till den småländska orten. Nog tänkte jag på Kronblom många gånger!
Igår när jag läste en kommentar här blev jag också förvånad. Om jag känner att det finns ett sådant där kryptiskt budskap på en blogg till mig för något jag har skrivit på andra bloggar - i detta fall handlade det om lojalitet, som jag har gett mina synpunkter på -och en kommentator går in och instämmer och SKRIVER EXAKT SAMMA SAKER SOM HAN HAR SKRIVIT TILL MIG DIREKT TIDIGARE, är man då paranoid eller något ditåt om man uppfattar detta som ett påhopp, eller vad man ska kalla det?Mycket konstigt!
Det känns lite löjligt, tycker jag, när människor som man kunde ha varit mor till- eller nästintill- går in och leker besserwissrar mot en om förhållanden som de egentligen har ytterst lite kunskap om. Ytterst lite, för man har bara sett det som stack upp över vattenytan.