Efter döden- vad vill jag då?

I storstäderna är det inte ovanligt att man tar bort gravar redan efter 25 år. Det är en mycket kort tid, tycker jag. Jag tänker på min mormor som dog 1963. Det är ju 51 år sedan, men det känns inte så avlägset i alla fall, tycker jag. Nu ligger hon i familjegraven och många har kommit dit senare, så det är inte aktuellt med att fundera över om graven ska bort.
När man bor långt borta från sina anhöriga finns det ju egentligen bara en möjlighet att begravas på, tycker jag, och det är i minneslund med kremering. 
När jag är borta, vill jag inte kunna sökas. Inget namn och ingen gravplats. Jag tycker att mitt behov av att synas har täckts under min livstid. Sedan får det vara nog.
Vad som kommer efter döden vet ingen av oss, även om det finns de som låtsas att de vet.
Själv tror jag på en annorlunda existens utan kropp, men att kroppen skulle bli ny och att man kroppsligt skulle möta dem som har dött tidigare nej, det kan ingen få mig att tro.
De människor som hävdar en ordagrann betydelse av Bibeln skulle nog aldrig klara av att läsa de ämnen jag har läst på universitetet som konst- och litteraturhistoria.
Och hur var det med Jesus? Talade inte han i liknelser? Tolkar man dem också bokstavligt?