Med tiden har min erfarenhet av kyrkliga sammanhang blivit ganska stor, och det gäller inte bara Svenska kyrkan, utan också andra organisationer/föreningar med anknytning till denna.
Om jag skulle skriva något som jag anser är typiskt för den kyrkliga kulturen skulle jag direkt skriva; fegheten, rädslan för konflikter och oviljan att kommunicera i pressade situationer. Detta har jag sett så mycket av på olika håll att jag lugnt kan säga att det är mycket typiskt.
Kanske är det också detta som gör att konflikterna växer så att allting till slut bara spricker, och så försöker man lösa detta med att man låter någon lämna bygget. För att bara se att konflikterna fortsätter tills nästa person måste lämna...
Jag har tröttnat på missförhållanden. Och jag har lärt mig av det som har framkommit i olika sammanhang, där man har diskuterat trakasserier, att man inte bara stillatigande ska stå inför oförskämdheter och trakasserier. De ska ges offentlighet!
Om någon påstår att jag stöder terrorister för att jag klagar på Israels sönderbombande och dödandet i Gaza, så vill jag ha respons på detta. Tycker du också det? Stöder man terrorister för att man kritiserar Israels agerande?
Skriver jag frågan här på bloggen hoppas jag på svar. Skulle jag be någon privat om ett omdöme förväntar jag mig också svar.
Och det förväntar jag mig direkt! Inte någonstans ute i bloggvärlden under anonym signatur!
För jag förväntar mig att även kyrkliga företrädare uppträder normalt i kontakten med medmänniskor. Även om jag har sett otaliga exempel på motsatsen!
Ynkryggar är inget som står högt hos mig. Inte manipulerande heller!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar