När Livet tvärnitar

Det blev en ganska omtumlande upplevelse att gå igenom anteckningar om vad jag hade gjort i mitt liv i flera år. Jag fattar inte idag att jag orkade, inte minst med dessa ständiga resor, där jag försökte binda ihop mitt liv med arbete på en ort och familj och släkt på andra. Tuffa jobb, gamla sjuka släktingar, som dog den ena efter den andra. En mor som blev dement i slutet, i början en tonårig, trotsig dotter, bråkande lärare på arbetsplatsen, där jag var rektor. Jag kan följa mina resor först mellan Stockholm- Bräkne-Hoby och Lund/Malmö och sedan mellan Oskarshamn- Bräkne-Hoby och Lund/Malmö och dessutom till Sundsvall, där dottern i fyra år studerade på Mitthögskolan. Vilken röra! Det går så länge det flyter på, men när allting plötsligt hakar upp sig går det inte längre. Så var det för mig också. I januari 1999 stod jag på Arlanda vid en mellanlandning och väntade på flyget till Norrland, där min dotter var sjuk, och då höll det inte längre utan jag stod där vid telefonerna och bara grät och grät medan jag pratade med en vän och med en väninna. Till slut tar kraften slut! Men vännen fanns där som stöd i nöden den gången. Nu är han hos änglarna.

Så blev jag pensionär hösten 2008. Eller skulle ha blivit. Vad gjorde jag då? Jo, sedan dess har jag läst franska, två kurser i tyska och grundkursen i latin på Linnéuniversitetet, och så har jag gått två guideutbildningar och jobbat i fyra säsonger med guidning.
Tills benen (ja, i vart fall det ena) lade av i våras. Tvärstopp! Inga fler guidningar i sommar.

Kanske är den där röriga och rörliga bakgrunden förklaringen till att jag just nu måste vara här hemma, hos mig själv, utan att förflytta mig för mycket. Gå här i rummen med katten och gå ut i min trädgård och köra ner till centrum och runt lite i Blekinge.
Jag tror att jag fortfarande har någon sorts andnöd efter allt flängande. Jag behöver hämta andan! Kanske för nya steg och en utveckling åt annat håll. Vem vet?