Det har sedan ett par dagar pågått en diskussion mellan bland andra mig och LFL på biskop Åke Bonniers blogg om Gazafrågan. Ingen av oss är naturligtvis expert, men för mig är det en självklarhet att ingen har rätt att rikta sina missiler/bomber direkt mot en skola, där flyktingar och många barn uppehåller sig. Detta är enbart groteskt och kan inte ursäktas med att man måste ta kål på Hamas.
Vi har olika uppfattningar i mycket, LFL och jag, och det har väl framkommit på olika håll i bloggvärlden. Mestadels är det nog jag som i kontakten anklagas för att ha eller "vara fel".
Till slut blir man rätt så trött på att vara fel! Det är nog enklare att försöka hitta människor med vilka man är rätt, i stället för att leva i krigstillstånd år efter år. Det tröttar.
Det borde också vara enklare att lämna Svenska kyrkan än att bara harva om hur mycket den håller på att förfalla.
Kan man inte ta nattvarden med sina närstående för att det inte finns alkohol i nattvardsvinet, då funderar i vart fall jag hur viktigt det är att ta nattvarden tillsammans med andra som firar gudstjänst.
Jag har varit aktiv i olika sammanhang i Svenska kyrkan, i församlingar, i KviSk och i FiSk och i Kristdemokrater för en levande kyrka. Men de sammanhangen är säkert också fel.
Jag börjar misströsta, för jag tror inte längre att man kan anses vara fel och samtidigt vara hos de människor som är rätt och bra för en.
Vi vill väl helst alla bli sedda och uppskattade för dem vi är! Annars mår vi dåligt och krymper. För att växa måste man få vara den man är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar