Nu rev jag breven

I många, många år hade jag en nära väninna som jag inte såg klart. Jag kunde vara irriterad över långa samtal, där jag aldrig kom till tals, utan när samtalet var slut hade bara hon pratat om sig. Hon var otroligt duktig och framgångsrik, och så fort någon form av misslyckande närmade sig, såg hon till att hon avgick med segern. Det kunde vara män som hade tröttnat och som hon själv lämnade, eller i det fall som gjorde att en mångårig vänskap bröts, ett jobb som skulle omorganiseras och där hon, efter vad jag kunde se, inte längre skulle få ha kvar en tjänst, som också mycket riktigt försvann eller slogs ihop med en annan. Men då hade hon redan sagt upp sig själv. Och blivit den som hade lämnat tjänsten.

Häromdagen hittade jag brev som hon hade skrivit när vi blev ovänner. Jag häpnade inför innehållet. Hon hade kastat mina förtroenden i ansiktet på mig och gett mig skulden där jag inte alls hade någon skuld. Hon använde alltså detta som jag i yttersta tillit till henne hade delgett henne som ett tillhygge mot mig senare.

Det är nu flera år sedan vi bröt kontakten, och det kusliga,när jag läste hennes sista brev,var att jag hade sett exakt samma mönster hos senare människor i mitt liv. Ett egotrippat och narcissistiskt mönster,där man går över lik för att få övertaget och inte drar sig en sekund för att missbruka förtroenden som man har fått.

Jag blev nästan chockad av insikten! Och vad hade jag tänkt? Varför hade jag inte reagerat stenhårt negativt på detta tidigare? Hade jag tyckt att jag skulle torka på mig allt detta? Hade jag inte varit mera värd i mina egna ögon än jag hade behållit dessa oförskämda brev?

Utan en sekunds tvekan tog jag hennes brev och rev det i tusen bitar. Sådan här skit sparar jag inte! Jag är bättre värd en så!

Och så kände jag att jag nog hade vuxit i inre styrka de senaste åren! Mitt egenvärde hade definitivt höjts och bittra och svåra erfarenheter hade inte kunnat knäcka det. En seger!