Jag brukar inte fundera så mycket på ålder. Men nu, när jag står inför ett nytt 10-tal, känns det plötsligt påtagligt att livet definitivt är inne på den sista delen.
Det är som om det inte längre är någon idé att ha framtidsplaner, för framtiden är bakom en. Nu borde man röja upp och ordna för avslutningen.
Å andra sidan finns det ju de som lever till bortåt hundra år. Min yngsta moster, som blev äldst i släkten, var nästan 95 år gammal när hon dog för drygt två år sedan. Så gammal blir inte jag, det håller inte min kropp för!
Men tanken på steg som kanske borde ha tagits i livet, men som aldrig togs av olika skäl, känns lite vemodig. Vem vet hur livet hade kunnat bli?
Jag har väntat mycket i mitt liv och haft relationer där min vän eller fästman har bott långt borta; i Italien, i Stockholm och nu senast i Mellansverige. Väntan som sedan inte gav någon utdelning när relationen upphörde.
Ja, den före detta italienske fästmannen hör jag ju från ibland... Fast på ett annat plan.
Jag kunde ha flyttat till Italien i min ungdom, men då hade å andra sidan inte mina barn varit födda, och det är ju en konstig tanke.
Och så de stora, tunga sakerna med samtal som aldrig fördes på allvar... Sådant som glimtar till ibland i en sorgsen tanke. Rädsla, oförmåga, omvärldsanpassning, hänsyn? Mot vem?
En del människor är modiga. De vågar de stora, djärva hoppen i sina liv.
Nu är det för sent att hoppa. Nu får man vara glad när allting är som vanligt, tacksam för de alldeles vanliga dagarna.
Så kan man kanske se lite lugnare på den nära ålderdomen. Nu är gränsen för det möjliga uppnådd. Det finns ingenting därbakom, inga stora, frivilliga steg att ta...Allt sådant är alltså nu för sent!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar