Att skriva sig tom

Igår kunde vi se en intervju med  Karl Ove Knausgård om hans liv efter succén med självbiografin "Min kamp". Det var ett mycket intressant program, tycker jag, för det beskrev hur han känner det efter att ha gett ut hela sitt liv till offentligheten, och hur hans närmaste har tagit emot böckerna med vad det har inneburit av konflikter.

Det är inte lätt att skriva om de händelser i ens liv som har påverkat en mest. Själv har jag ett par gånger tagit tillbaka manus av självbiografisk karaktär från förlag. Vid närmare eftertanke har det inte gått att publicera, har jag känt. Och jag drar alltid en gräns när jag skriver, och den gränsen går vid att jag mycket sällan skriver något om mina barn. Undantag är när jag har tillåtelse att skriva om min dotter, då händer det att jag nämner henne i något sammanhang. Men hur skulle man kunna vara sann som författare i ett självbiografiskt material om man inte skriver om sina barn, de som ligger en närmast om hjärtat?

En väninna berättade en gång för mig hur en väninna till henne hade skrivit en bok om släkten och blivit ovän med allihop efteråt. Så kan det också gå.

Jag kan förstå känslan av att vara tömd när man har skrivit något. Och jag kan förstå hur det är att bara titta på saker runt en och inte orka ta itu med någonting. Utbrändhet, kallas det visst.

Själv blir jag ibland väldigt ordtrött. Det visar sig i att jag inte orkar läsa långa inlägg som folk skriver, och jag orkar inte läsa tjocka tidningar eller tjocka böcker. Orden blir alltför många, och därmed blir de bara en sörjig massa utan substans och innehåll.

När  jag en gång i tiden frilansade på en lokaltidning fick jag gå i en hård skola om hur man kortade texter och lyfte fram det viktigaste. Det var nog en ganska nyttig skola. Samma sak på Poppius journalistskola, där jag gick fackkursen senare. Där gällde inte de många orden, utan det kärnfulla.

Sedan har ju skrivandet också en annan sida för anhöriga. Det är inte så kul att se allt som man har sagt och gjort utlagt till offentligheten. Kan man inte ens ge en present till någon utan att detta ska läggas framför allmänheten, då känns det rätt så hopplöst. Om varje tanke man har tänkt och varje känsla man har känt är allmängods, då upplever i vart fall jag det som om jag är tillsammans med en prostituerad, fast på sitt innersta och inte sin kropp.

Och lite vill man nog ha bara för sig själv.
Det var kanske inte så konstigt om Klas Ove Knausgårds fru blev mentalt sjuk efter hans böcker, även om de bara delvis kopplade ihop hennes sjukdom med utgivandet.
I skrivandet tömmer man kanske inte bara sig själv, utan även sin omgivning.