Det senaste året har det varit många vuxna barn som har skrivit om sina föräldrar och gett ut de böckerna. Kändast blev naturligtvis Anna Wahlgrens dotter Felicia som gjorde upp med sin mor och sin barndom.
Mycket vatten har runnit under broarna sedan 1970-talet, och det är nog svårt för de nu vuxna barnen att förstå hur den tiden, i kölvattnet av kvinnofrigörelse och med en fri barnuppfostran såg ut.
Själv hade jag Spocks bok om barnuppfostran som en bibel. I den stod det bland annat att man inte skulle ta upp barnen de första tio minuterna när de skrek! Förlåt mig, kära barn! Som tur var- i det fallet- så hade jag en klok mor som struntade i både mig och Spock och lyfte upp de gråtande små när hon var där, och det var hon ofta eftersom hon delvis passade mina barn som små när jag jobbade. Vi fick börja jobba senast sex månader efter förlossningen, i mitt fall blev det fem månader, för då började kurserna. Dottern var tidigast på dagis, hon var två år gammal när hon började.
Men det var inte om dagis, utan om skrivandet jag skulle skriva.
Varje skribent och författare lägger naturligtvis erfarenheter från sitt eget liv i det han/hon skriver. Det finns människor som skriver om den äkta hälftens eller föräldrarnas sjukdomar. Sådant gillar inte jag. Och så finns det kvinnor som har skrivit böcker om hur de har misshandlats. Det allra mest personliga är det allra mest allmänmänskliga, sade någon, vem det nu var.
Visst kan det vara pinsamt att bli uthängd! Ett bra sätt att undvika pinsamheterna är naturligtvis att uppträda ordentligt! Gör man det, så är inte risken så stor att man blir offentligt hängd, nämligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar