Den du gör mig till- det vi gör varandra

I natt hade jag svårt att få luft, tyckte jag. Ja, det var nog inget rent fysiskt, utan bara det att luften gick ur mig. Jag kom i säng mycket sent, då jag hade varit fullt upptagen av att fightas per email, och det var inga snälla saker som sades mellan oss.

Visst kan man se mitt entledigande från rektorstjänsten på en högkyrklig folkhögskola som ett stort misslyckande- om man vill vara elak.Men jag ser det ju inte så! För mig öppnade fallskärmen fantastiska, nya möjligheter, gav mig ledig tid att läsa och ta hand om mig själv och fick mig tillbaka till universitetet för studier, och framförallt så fick jag återvända till mitt hus,mitt riktiga hem, och kunde bo här och sedan försörja mig som lärare tack vare att jag hade vidareutbildat mig i ämnen som var lämpliga. Min konsthistoria är svår att leva på, och svenskan med litteraturhistoria och nordiska språk och kurser för invandrarundervisning var det inte lätt att hitta jobb på i början. Jag fick ett nytt liv!

Varför ska då ett par personer gång på gång tala om för mig att jag misslyckades totalt och att detta måste ha varit svårt för mig.( inte vänligt sagt!)
Jo, jag kände mig orättvist behandlad och har aldrig riktigt förstått vad det handlade om, men detta betyder inte att det hade varit bättre för mig att vara kvar.
Två personer, en som påstår att jag finns/fanns i hans hjärta och en som påstår sig vara präst från Skara stift har gång på gång under de sista åren  upprepat det de tror är mitt stora misslyckande i livet i försök att vrida om någon sorts knivar. Varför vill man såra någon på det viset?
Det är inte saken som sådan, utan det onda uppsåtet, som sårar mig. 
Varför är man så elak?

Skulle jag då inte ge igen?
Jag blir bara så trött av att vara elak!
Det är fruktansvärt när vi människor skadar varandra så.
Jag vill inte vara elak. Vem vill det?

När man ser att man hela tiden kommer snett i en relation och när alltför många hemska saker har sagts, då måste det bli ett slut, för då är ju både kärleken och relationen egentligen döda.
Det är enda sättet att klara sin livsgnista, annars blir man helt urlakad till slut.

Idag har jag bara mött snälla och vänliga människor, och jag tror att jag faktiskt har varit vänlig och positiv mot flera personer under dagen.

Vi måste välja rätt omgivning, så långt vi kan.
Några som får oss att vara den vi vill vara. .

Jag tänker på Sara Vargas ord om att springa för livet och om att man inte skadar den man älskar, som hon sjunger i sången "Spring för livet"!
Visst är detta sant! Den man uppsåtligt skadar älskar man faktiskt inte! Hur kan man tro något sådant?