Visst kan man ibland se mönster i hur människor fungerar.
En del människor kallar jag för superlativmänniskor. Superlativ är, som väl är bekant, den sista formen när man komparerar adjektiv; störst, bäst, vackrast.
Jag kallar dem superlativmänniskor för de ska alltid vara något på -st; störst, bäst, vackrast, duktigast, sjukast eller värst.
Tänk efter! Stämmer det? Är de inte det ena, så är de det andra. Kan man vända på skutan för skolans värstingar, så kan man få fina resultat! Värst kan bli bäst och trevligast!
Nej, jag tror inte att jag tillhör den sorten, inte riktigt i vart fall. Jag tillhör en annan sort, nämligen dem som allting alltid blir för mycket för.
För många böcker, för många aktiviteter, för många uppdrag, för mycket röra och för många kilon.
Tror att det är ett medfött handikapp!
Jag märker det tydligt när jag ska ha gäster. Varför har jag så många tidningar som ligger? Trots att jag kastar och kastar, jag tycker jämt att jag är på sopstationen med sorterat avfall.
Varför kastar jag överhuvudtaget inte saker direkt utan behåller dem ett tag för att se om jag eventuellt skulle behöva dem.
Är det för sent att ändra stil nu vid min höga ålder?
Eller är detta faktiskt en medfödd oförmåga som är omöjlig att påverka? Det finns stunder då jag tror detta.Som idag när jag röjer inför helgens gäster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar