Visst är det så att nätet är en plats, där vi till stor del har möjlighet att få utlopp för allehanda aggressioner och frustrationer.
Jodå, så är det för mig också ibland.
Men vissa människor verkar ha vissa bloggar som sin ständiga tillflykt för att lufta fördomar och nedvärdera meningsmotståndare av ena eller andra slaget. Och att beklaga sig över drabbade oförrätter.
Därmed inte sagt att jag inte är medveten om min ofta återkommande kritik av Svenska kyrkans högsta ledning, men jag anser att den är befogad, även frånsett egna dåliga erfarenheter.
Det värsta är väl dock när unga människor drabbas av näthat och förtal. De har kanske mycket svårt att värja sig, och risken är att förtalet blir liggande kvar.
Lika illa som detta är, lika löjligt är det naturligtvis när människor, som i sina ämbeten har till uppgift att förmå människor att stå för förlåtelse och försoning, själva är som aggressiva hundar som ständigt och jämt skäller på någon. Föremålen kan skifta som tema med variationer.
Vad är det för behov som sådant tillfredsställer?
Eller vilken är det verkliga ilskan som kanaliseras på detta sätt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar