Beslutet om kvinnliga präster i Sverige togs 1958. Det är alltså 55 år sedan! Trots detta är det inte accepterat bland en del av Svenska kyrkans präster. Ja, en del av dem var väl knappast ens födda när beslutet togs.
En av portalfigurerna i frågan har en blogg, där han samlar både tockar och höns, som tillsammans ständigt beklagar sig över Svenska kyrkans förfall. Det värsta tycks vara att prästerna egentligen inte är präster om de är vigda av en kvinnlig biskop för sådana kan ju inte finnas enligt dem och den apostoliska successionen.
Det måste väl egentligen vara förskräckligt för en del män att se hela sin status rasa och pulvriseras. Hur många bugar och bockar för prästerna idag? Hur många tror att de är en förutsättning för ett möte med Gud och Kristus? Hur många tycker att de sitter högt, högt upp över andra människor på samhällsstegen?
Då måste man ju försöka hitta något att skylla på.
Och vad är bättre än att skylla på Kvinnan? Hon som ska tiga i församlingen, för det påstod ju Paulus.
Jag undrar jag hur deras förhållande till deras mödrar egentligen var, om man nu ska psykologisera lite.
Nog är det väl egentligen mest skrattretande, och nog borde de lägga sina krafter på annat än sådant här. De hade kanske till och med kunnat utveckla något bra inom kyrkan om de inte hade fastnat i detta ständiga harvande!
Och, i känd stil, hänger en del kvinnor med...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar