Kulmen nåddes i en stor kris, då allt var nattsvart, och jag knappast orkade ta mig mellan soffan och köket för att få i mig mat. Plötsligt en dag kände jag mig buren och fick stor kraft till mig. Denna kraft fick mig vidare i livet, upp på benen, ut till studier på universitet och högskola, ut bland människor.
Men redan innan detta hade jag i kärleken, den omöjliga, men starka kärleken känt en sorts förvandling av mitt inre. Allt talade till mig på ett nytt sätt; sång- och psalmtexter, bibelcitat, händelser som jag såg. Det var som om jag hade blivit hudlös och otroligt känslig inför omvärlden. Samtidigt vällde gammalt upp inom mig, då jag rannsakade mina egna handlingar.
Jag hade velat stanna kvar där! Jag hade velat vara i det där hudlösa tillståndet i värmen från en källa inom mig och leva i den livgivande kärleken.
Vart tog den vägen?
Vad gjorde mig bepansrad igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar