Poeten "Cidden" Andersson är död. Han blev 64 år gammal, och jag undrar hur han hade det efter det att jag träffade honom, när han gick på skolan där jag var rektor. Han har skrivit mycket intressanta dikter, men hade då drabbats av afasi och kunde inte tala. Lärde han sig senare? Jag vet inte.
Det var många fantastiska utvecklingar på vår linje för afasidrabbade, där människor som hade blivit dömda att aldrig kunna tala- ja, en kille skulle de till och med donera organen på!- gjorde märkliga framsteg.
Också Tomas Tranströmer och hans hustru var på skolan, men jag minns inte längre om de bara var på besök eller om han gick någon kurs där.Men helt klart är att jag den gången inte riktigt anade hans storhet.
Poeter som drabbas av afasi. Det är ett grymt öde!
Vi vet aldrig vad livet kommer att bjuda oss, brukar jag säga. Den känslan blev mycket stark bland människor vars liv hade förändrats på några sekunder genom olyckor eller hjärnblödningar. Och känslan inger en ödmjukhet. Ingenting är för en gång givet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar