Gubbar är som gubbar är!

Häromdagen blev jag full i skratt när jag läste bloggen som en 13-årig tjej skriver, och där hon berättade att hon och en tjejkompis hade blivit utskällda av en skolvaktmästare. För vad framgick inte. Hon konstaterade bara lugnt
-Gubbar är som gubbar är!
Vilken insikt! Redan förvärvad!

Själv får jag ständigt anledning att tycka detsamma -fortfarande vid min ålder.

Dels är det privata förhållningssätt hos män i min egen generation vilka har fostrats av sina föräldrar i förhållanden som oftast präglades av kvinnans självklara underordning inte minst i rollen  att serva mannen, dels i det offentliga rummet. Jag kan se mina föräldrars generations män, där herrarna satt i sina länstolar och förväntade sig att bli serverade!

Visst, männen gjorde andra saker, som kvinnan inte befattade sig med och som man som ensamstående kvinna har fått ta tag i. Men attityden mot kvinnor...

Det händer inte så sällan att jag blir uppretad på dessa attityder  fortfarande, både i det offentliga rummet och privat därför att det finns en sorts överlägsen underton i det som sägs och i hela förhållningssättet.

Idag har jag varit inne på en blogg och försökt förklara att om jag ställer en fråga och en man ställer samma fråga, och den som får frågan riktar sitt svar enbart till  den man som har ställt den, så är detta förolämpande mot mig. Nej, jämställdheten har inte kommit särskilt långt- egentligen.

Hur har vi kvinnor kunnat inbilla oss att bara för att vi stod på barrikaderna och hojtade om jämställdhet i någon sorts förenat systerskap skulle generationers underordning av kvinnorollen försvinna? Så lätt går det minsann inte! (Inte ens med systerskapet, som ofta är svårt att upprätthålla mellan kvinnor.)

Jag instämmer i vad den kloka 13-åringen skrev.
-Gubbar är som gubbar är!