Ensam i tvåsamhet

Det är faktiskt inte ofta som jag känner mig ensam när jag fakiskt är ensam. Ensamhet är, som bekant, en känsla och inte ett tillstånd. Du kan känna dig lugn och trygg när du är mol allena och totalt övergiven i ett hav av människor.

Men den värsta sortens ensamhet är nog den som man kan uppleva i en tvåsamhet, när denna inte fungerar. Den känsla av övergivenhet, tomhet och ödslighet som infinner sig då kan få all din kraft att rinna ur dig.

Jag tänker ibland på kvinnor som är bedragna av sina män, eller som det har visat sig har blivit bedragna av sina män i åratal innan han begär skilsmässa från henne. Det finns några sådana kvinnor i min bekantskapskrets. Vilken fruktansvärd ensamhetskänsla måste inte ha infunnit sig i dessa relationer med ena parten mentalt upptagen på annat håll. Det måste ha varit hemskt!

När en kärlek dör, eller inte längre fungerar, blir man ju ännu mera övergiven än om man är helt ensam. Man har trott att man ägde en tvåsamhet som värmde och fick en trygg, medan man i själva verket hela tiden har varit på ett gungfly som mer eller mindre har sjunkit.
Och tomheten blir olidligt stor.