Jag tror att detta tillstånd snart är normaltillstånd, inte bara för ungdomar som sitter med sina iphones och smarphones och allt vad det nu heter och surfar och sms:ar medan de umgås med någon annan eller sitter någonstans. Det gäller även vuxna människor, och då inte minst vid deras datoranvändning.
Var går egentligen gränsen för otrohet? Det undrade jag när jag hittade en före detting som antagligen hade en sändlista på alla sina före dettingar som han skickade mejl till när hustrun troligen hade somnat. Är det otrohet? Oskyldigt, tyckte han. Det tycker inte jag.
Eller om man upprätthåller kontakten med någon på facebook eller bloggar. Det var ju så jag träffade den senaste (siste?) för snart tre år sedan. Fast vi var inte uppbundna av någon annan. Detta verkar inte bekymra en del. Det är som om de lever i en låtsasvärld som finns, men inte finns, och som inte räknas på riktigt.
Illa är det också om cybervärlden blir till livsinnehållet och det viktigaste och det man sysslar mest med. Kanske en stor risk när man har gått i pension.
Låt oss inte glömma livet utanför! Det är där människorna av kött och blod finns, samtalen och de riktiga kontakterna och vännerna. Och eventuella ovänner. Nätmobbare är inte ens ovänner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar