Man får mycket tid för begrundan av sitt liv när man har blivit pensionär. För mig har det varit som om hela livet liksom trillade över mig som ett garnnystan med tilltrasslade trådar. Trådarna består mest av de människor jag har mött i olika sammanhang, som jag senare har försvunnit ifrån genom att jag har bytt jobb eller bytt relationer.
Det känns alltid så fascinerande att möta människor som fortfarande finns i miljöer där jag själv också fanns en gång kanske för många, många år sedan.
Men jag har dock en fasthet i mina gamla väninnor som finns kvar sedan många år, några i de gamla miljöerna.
Ibland kommer det fram minnesbilder; Folkuniversitetet, (Kursverksamheten på den tiden) en rolig arbetsplats med trevliga människor. Åtta år där. Någon vän finns kvar från den tiden.
AMU-gruppen i Malmö, i Stockholm och i Malmö igen. Folkhögskolan här i Bräkne-Hoby, elva år, och alla de människor jag mötte där.
Den folkhögskola i Stockholm där jag var rektor, Oskarshamns folkhögskola, Högstadiet i Vä och i Ronneby kommun. Alla människor i organisationer och föreningar, människor jag har mött som reseledare eller frilansreporter och så mina nära relationer...
Det behövs nog ett liv till för att få reda i det här...
Man borde alltid ha namn dokumenterade på människor som man arbetar med eller går på utbildning tillsammans med.
Igår hittade jag ett kort på dem jag gick på Lärarhögskolan med. Två vet jag är döda, däribland min goda väninna som jag hade kontakt med i många år, men hur många andra är borta? Dessa studiekamrater har jag i vart fall namnen på.
Ibland kan jag se stadsbilder framför mig eller bilder från de hem jag har haft. Lägenheten där jag bodde med min familj tills jag var sex år, vårt hus på Bellevue i Malmö, studentrummet i Lund, studentlägenheten i Lund som min man och jag hade, lägenheten på Norra Fäladen, vårt hus i Hjärup, lägenheterna här i byn innan jag köpte huset, lägenheten i Stockholm och lägenheten i Oskarshamn. På varje plats finns en bit av mitt hjärta kvar.
Inte konstigt att det känns lite tilltrasslat i bröstet ibland...
Men vad jag är glad att jag behöll mitt hus medan jag arbetade på annan ort i nio år- trots att det var tufft ekonomiskt då!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar