Egentligen började jag jobba som högstadielärare efter tjugo år inom folkhögskolan för att jag var nyfiken på varför så många elever verkade bli skolförstörda och tappa lusten inför studier på högstadieskolor.
Detta undrar jag inte längre efter åtta år som högstadielärare.
På högstadiet är man prudentlig. Lärarna lever ytligt sett i en präktighet som både är osann, när man känner deras verkliga liv, och påfrestande för eleverna.
Och så...
Ni vet det där med rökningen...
Förr fick man ju inte säga att man var besvärad av cigarrettrök. När jag jobbade på studieförbund med vuxna invandrare röktes det till och med på lektionstid och absolut på konferenserna.
Jag var själv rökare tills jag fick besvär med luftrören.
Och när jag var rökare hade jag inte kunnat undvara cigarretter en halv dag, vilket krävs av lärare och elever som förbjuds att röka till och med i närheten av skolområdena idag.
Detta håller givetvis inte. Det smygrökes, både från lärarhåll och från elevhåll. Jag blev rätt så trött på det där jagandet av dem som rökte. Tyckte att det fanns annat som var viktigare.
När pensioneringen närmade sig blev jag mera vårdslös och höll inte lärarpolityren så noga när jag tyckte att det hela var löjligt.
En av mina elever, en tjej som jag visste hade föräldrarnas tillstånd att röka, blev tagen för smygrökning flera gånger och kom en dag in till mig och beklagade sig.
-Vad ska jag göra nu? frågade hon.
Eftersom vi kolleger visste vilka andra kolleger som smög längs skolan med sina cigarretter flög fan i mig och jag svarade henne
-Fråga NN (min kollega) var hon brukar röka, och gå till samma ställe!
Eleven tittade storögt på mig och skrattade sedan när hon förstod min trötthet inför dubbelmoralen.
Ja, det fanns visst också någon kollega som skrattade när jag berättade historien...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar