När ett Du och ett Jag (inte) blir ett Vi

Ann Heberlein hör till mina favoriter, det har jag skrivit förr. Jag tycker att hon är klok, orädd och delvis skör, en kombination som jag gillar.
Hon har också en förmåga att sätta fingret på viktiga saker i människors liv. Idag skriver hon i Kyrkans tidning om "Vikten av att höra ihop", som hon kallar inlägget.
Där skriver hon i slutet :
" Jag tänker att vi ibland glömmer bort det: vikten av att vara vi, av att höra ihop, av gemenskap. Vikten av att ibland, då och då, glömma bort sig själv och bli en kropp tillsammans med andra, en röst i en kör av röster, en röst som förenas med de andra rösterna, röster som smälter samman till något större än en sångare, till en kör."

Klokt. Om man lever i en gemenskap, som egentligen inte är en gemenskap, utan en ständig fight om vem som har rätt, där parterna står i olika läger och bekämpar varandra offentligt, då blir man trött. Man blir så trött, så trött för all energi dras ifrån en.

Motsatsen är de kärleksfulla relationerna. De som är som bomull i bröstet, där det finns ett Du som blir till ett Vi med mig.

En annan klok kvinna i Kyrkans tidning idag, Marielouise Samuelsson, har en mediekrönika under rubriken "Konspiratoriska fantasier" där hon sågar en påstådd dold agenda hos borgerliga medier. Hon avslutar så här
" Det är självfallet väsentligt att granska och ifrågasätta journalistisk verksamhet, men bilden av att samtliga stockholmsboende journalister skulle ha bestämt sig för att plåga Juholt och stötta Reinfeldt är lika mycket av konspiratorisk fantasi som historien om innebandypojken och hans elaka pappa."

Ack ja, visst är det så! Världen är, trots allt, inte full av dolda mikrofoner och dolda agendor! Och om politiken hade varit hälften så strategisk som en del tycks tro, hade det nog i själva verket varit en stor välsignelse. Vad man borde göra är nämligen att försöka komma bort från happening -tendenserna i hela vårt samhälle!