onsdag 25 januari 2012

Är deras idyll egentligen en idyll?

Jag beundrar verkligen människor som har jobbat i fyrtio år på samma ställe och varit gifta med samma människa lika länge- eller längre. De har verkligen min stora beundran. Jag har skrivit detta många gånger.
Men ibland undrar jag hur de kommer att känna det när de vet att livet närmar sig sitt slut. Kommer de att vara nöjda då? Var deras relation bra? Levde de i kärlek och omtanke eller levde de i ett 40-årigt, kallt krig? Har de hunnit tänka efter och känna efter, eller har deras liv varit ständiga ekorrhjul?
I mitt eget liv har jag några fasta punkter förutom barnen och närmaste släkten. Mitt hus har jag haft i snart 30 år, och jag har flera riktigt gamla vänner, och med riktigt gamla menar jag sådana som jag har känt i cirka femtio år eller mer.
Men jag måste erkänna att jag har velat fram och tillbaka i mina relationer till män. Det har varit uppbrott och tillbakagångar och nya relationer.
Mitt privata liv har varit som ett enda stort frågetecken många gånger. Vad vill jag egentligen?

Jag tog aldrig det där stora klivet att flytta ner till Italien som det var planerat en gång. Detta var väl den största omsvängningen som jag har gjort i mitt liv.Tvärnit.

Det är möjligt att det hade kunnat vara andra, stora förändringar om jag hade haft ett mera öppet sinne och sett och hört noggrannare, men detta vet jag faktiskt inte, även om jag svagt anar att det finns folk som anser sig ha varit tydliga nog.
Ibland kanske man hör och ser det man vill höra och vill se. Det kan ju faktiskt vara enklare och bekvämast så.
Men vad som är rätt och vad som är fel, det vet jag inte. Detta är den stora sanningen. Jag vet inte.

En så där lite deppig dag talade jag med en av de där gamla väninnorna, numera tryggt gift, men med mer än en man i sitt förlutna.
Hon tröstade mig, och sade
- Men du, vi hade så många att välja på! Tänk på att alla inte har det!
Jo, så kan man också se saker. Och så kan man läsa veckotidningarna om kändisarnas alla äktenskap och relationer.

Dags att acceptera att man faktiskt inte längre är purung? Och stanna upp?

Inga kommentarer: