Jag gilllade verkligen att arbeta med invandrarungdomar på högstadiet och inte heller hade jag några konflikter med deras föräldrar. Tvärtom.
När troende muslimer berättade om framtiden sade de ofta "Om Gud vill". Det var fint, tyckte jag, för det visade en insikt och en ödmjukhet inför livet på något sätt. Vi kan ju aldrig veta, bara hoppas att våra planer ska gå i lås.
Tänker man så blir man lite fatalist, ibland i märkliga sammanhang. Så tänker jag just nu om ett manus som har blivit ratat på tre förlag. Jag ska nog inte fortsätta, för innehållsmässigt skulle nog inte den här boken vara bra för mig. Man kan ju alltid lägga skulden på Guds vilja i stället för på manusredaktören! Det är verkligen ursvårt att komma in som debutant på de stora förlagen. Men en dag ska jag lyckas!
Just nu håller jag på att orientera mig lokalt och på riksplanet i ett nytt parti, för jag har bytt från fp till kd. Jag klarade inte längre fp:s ställningstagande i vissa frågor och känner att med stigande ålder hör jag nog bättre hemma i ett mera konservativt parti.
Och som jag just sade till gruppledaren i kommunen, så är det väl bra om folk ser att det finns folk som går till kd också!
Även om jag nu är inne på mitt tredje parti, så finns det en linje i det jag gör; jag vill hitta kanaler för att jobba för de människor som inte har en egen röst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar