Att det kan uppstå komplicerade relationer mellan mödrar och döttrar är väl välkänt. Ofta är man ganska lika, men detta betyder inte att toleransen blir större.
Nej, jag gillar inte att man går ut och sågar sin mor i en bok, som denna Felicia har gjort med sin mor Anna Wahlgren.
Och när jag hade tänkt detta kom jag på att jag själv hade skrivit en sorts uppgörelse med min egen mamma i ett manus, som två förlag inte tog. Sedan gav jag upp, och det var nog tur att det inte publicerades för jag hade garanterat ångrat mig efteråt.
Nu kanske mitt manus mera handlade om tiden än just om min mor, för det var nog så att man inte riktigt hade respekt för individerna i min barndom. Barn var mera ägodelar, som skulle vara föräldrarna till lags. Man hade skaffat dem , klädde dem, uppfostrade dem och begärde att de skulle uppfylla ens önskningar och förväntningar. Inte sällan handlade säkert dessa om att man skulle göra det som föräldrarna inte själva hade fått, men velat. Spela piano till exempel i mitt fall.
Sedan kom min egen generation och curlade ungarna så man knappast kunde ha dem i möblerade rum. Man fick ju akta sig för att ge dem en tillsägelse, för då kunde de få men för livet.
Nåväl, jag var väl inte direkt sådan, även om jag definitivt var för svag i många avseenden kan jag tycka nu, men mina gränser för oljud och stök gör att jag helt enkelt inte orkar med stimmiga ungar som skriker och far runt.
Det är definitivt inte lätt att fostra barn. Och värre var det garanterat för oss som var omgivna av Expertisen. Jag var ju faktiskt gift med en (skol)psykolog i femton år! Vad är vanligt vett mot vetenskaplig kunskap i folks ögon?
Men jag är glad att våra barn blev bra, trots att de hade en psykolog och en lärare till föräldrar. För de är faktiskt både kreativa och kloka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar