Kulturkrock

Juholthistorien har verkligen lagt en viktig pusselbit på plats i mitt liv. Äntligen tyckte jag att jag begrep.
Mitt entledigande med fallskärm från folkhögskolan i Oskarshamn är, eller jag kanske ska säga har varit, ett stort frågetecken i mitt liv.
Vad farao gjorde jag för fel? Nej, jag har faktiskt inte begripit det.

Men när jag såg oskarshamnaren Håkan Juholt stå och svamla framför tv-kamerorna, och ingen visste om det han sade var sant eller osant, och det mesta verkade gå ut på att hålla fasaden, och han verkade hur övertygande som helst när han påstod något som var helt fel.Och sedan tog han tillbaka det dagen efter. Då fick jag en stark aha-upplevelse.

Det där kände jag igen! Det var ju så det var, och det tog tid att begripa det. Man sade ja, när det var nej och tvärtom. Biskopen begrep det garanterat inte heller.
En själavårdande- eller vad man ska kalla det- präst försökte undervisa mig. Han var själv inflyttad. Man sade ja på ett speciellt sätt, förklarade han, men man kunde se på kroppsspråket att det egentligen var ett nej. Ack ja!

Jag bodde och arbetade i Stockholm när jag sökte tjänsten i Oskarshamn, och jag är född och uppvuxen i Malmö. I mig har jag säkert en storstadsmentalitet, som jag har sugit in med modersmjölken.
Ibland när jag jobbade i Småland sade jag att det var mycket lättare att jobba med iranier än med människor där. Och så var det.

Jag kulturkrockade med oskarshamnarna som storstadsmänniska. Håkan Juholt krockade med stockholmarna som oskarshamnare.

Detta blev så tydligt för mig när jag satt där och såg denna smålänning i tv-rutan. Man kan lära sig saker även om sitt eget liv när man ser stora händelser spelas upp för en.