tisdag 24 januari 2012

När lamporna slocknar

Vad händer med människor som har haft mångas blickar (och medias) riktade på sig under lång tid, och sedan är de plötsligt i media-skugga?
Ja, många av oss har varit med om journalister som har jagat oss, och telefoner  som har ringt nästan mitt i natten för att man ska säga något, även om det givetvis inte alls har varit i närheten av drevet vi just har åsett.

Själv har jag kvar tidningarna från min "drevtid", fast journalisterna var rätt så snälla i lokalpressen. Det handlade mera om att skildra ett händelsförlopp än att jaga mig. För övrigt var jag den förste om lät mig intervjuas av dem.
Men vad händer när man kommer till vägs ände? När allting har gått åt fanders, och man får packa och dra. Ofta gör man ju detta bokstavligen.

Jag minns hur jag hade fått iväg alla möblerna från min tvårumslägenhet på arbetsplatsen, och så skulle jag sortera på jobb och ta de sista småsakerna (blev en stor släpvagn fylld) i min bostad.
Då sov jag i en hopfällbar gästsäng och hade en liten, gammal, svartvit tv med mig. Jag visste inte något om utgången då, och jag upplevde en sorg, men samtidigt en frihet och lättnad.

När överenskommelsen med fallskärmen var klar blev det tyst. Mycket tyst. Det var som om man undrade om folk trodde att man hade blivit förvandlad.
Jo, det gick över så småningom, men det tog lite tid. Jag hade barnen och släkten och en något hit-och dit särbo, som väl kanske i det läget inte var den största tryggheten. Och de allra bästa, gamla vännerna.

Vad jag minns allra mest var hur underbar kravlösheten var. Eftersom jag läste på ett universitet och en högskola samtidigt var jag knappast undersysselsatt, men det var ju frivilligt, och jag hade gott om pengar.
Den hösten satt jag i min trädgård  vid mitt vita "spets"bord i sensommarsolen och läste och tyckte att livet omfamnade mig, även om framtiden var ytterst oviss.
Det var så skönt att ha kommit hem! Så underbart.

Trycket hade försvunnit och ansvaret var borta. Kvar fanns saknaden efter människorna som jag hade blivit tvungen att lämna.

2 kommentarer:

vally sa...

...som ur en bok

nya tant lila sa...

Det finns en bok, eller rättare sagt ett memoarhäfte om den här tiden, som jag gav ut 2002.