När jag satt en timme idag i tandläkarstolen (utan bedövning) medan tandläkaren byggde upp en ny tand längst bak i käken tänkte jag många tankar.
Nej, jag har ingen tandläkarskräck eller tandläkarrädsla, tvärtom, gillar jag nog att gå till tandläkaren, och det var detta märkliga fenomen som fick mig att fundera över mig själv.
Hur kan man tycka om att gå till en tandläkare?
Jag tror att det är känslan av att vara totalt överlämnad i händerna på någon/några andra. Det är som att stå i kö, som jag inte heller har något emot. Man kan absolut inte göra någonting annat än bara vara där. Och hos tandläkaren är någon totalt fokuserad på mina tänder.
Det var ingen lätt match idag, varken för mig eller för tandläkaren, kanske värst för den sista.
Jag brukar inte heller ha några nojor i tandläkarstolen, men när det faktiskt hade börjat göra ont, och jag kände hur hjärtat bankade, funderade jag över vad som hände om man liksom bara fick en hjärtinfarkt där i tandläkarstolen med hela munnen full av instrument och trådar runt en tand. Eller tänk om man blev illamående! Hemska tanke!
Nu var jag så pass klar att jag kunde inse att detta var en ovanligt lång och tuff behandling, och att det nog inte var så stor risk för att jag skulle bli illamående.
När jag äntligen var hemma igen, började jag fundera på det manus som jag nu har haft hos tre förlag. Ska jag fortsätta?
Nu får jag nog skriva om en del i det, men de ger ju inga besked om varför de inte vill ge ut något.
Nu blev jag i alla fall tipsad om ett förlag som skulle kunna passa den stilen som manuset håller. Så då får jag väl försöka igen.
Mot alla odds, som den där serien på TV heter. Vet inte riktigt vad jag tycker om den, men på något sätt ger den mig råg i ryggen. Saker är kanske inte omöjliga.
Det är kanske inte helt omöjligt att få utgivet på ett av de etablerade förlagen
- Ge inte upp! säger de på förlagen när de har ratat ens manus.
Men själva har de sagt nej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar