tänkte jag i morse när väckarklockan ringde. Det måste vara fel, kanske något jag skulle göra igår, och så stängde jag av klockan.
Där gick mitt första försök att stiga upp tidigare, för när jag äntligen vaknade var det för sent både för tv-gudstjänst och för mässan i kyrkan.
Blir man asocial av att vara pensionär?
Min första del av pensionen, den största delen, brukar betalas ut som i nästa vecka. Ännu har inte beskedet kommit om vad pensionen blir i år. Skulle löntagare nöja sig med att ett par dagar före löneutbetalningen inte veta vilken lön de skulle få? Man är tydligen inte så viktig att man kan ta den hänsynen till oss att vi får veta i god tid hur pensionen blir.
Jag tycker inte att jag har märkt av någon åldersdiskriminering precis, fast igår gick jag i taket för någon påpekade hur många vi var i min ålder i en förening. Ja, det var en i samma ålder, som tur var, men ändå. Föreningar borde vara glada åt att få folk som vill vara aktiva och som har kunskaper och erfarenheter.
Var jag piggare som urtrött, heltids-dubbelarbetande småbarnsmamma, som dessutom drevs av någon sorts vansinne att just jag skulle förändra världen genom politiskt och fackligt arbete? Absolut inte! Dessutom minns jag starkt, hur jag satt i sammanträde i Socialnämnden och bara längtade efter att få gå barfota i gräset. Det skulle jag ha gjort i stället!
En dag ska jag skriva en bok om hur vi stod på barrikaderna och sjöng "Oj, oj, oj, tjejer!" grundlurade, medan våra barn växte utan att vi knappt märkte det. En uppgörelse med hela 1970-tals kvinnofrigörelse. Den kanske skulle bli en bästsäljare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar