Människor, som aldrig någonsin är villiga att gå in i dialog med andra människor, är det meningslöst att försöka nå en förståelse med. Där blir problemen cementerade, för man kommer ingen vart.
Ibland tänker jag att man, som pedagog, inte riktigt förstår vad detta att man är skolad till umgänge betyder. Till exempel, som jag har skrivit tidigare, märker jag tydligt om det finns pedagoger vid ett bord när man samtalar, för de vänder sig oftast till alla, de pratar inte i munnen på den andre, och de ser ut som om de lyssnade.
Människor som har jobbat mer eller mindre ensamma, utan att arbeta i team, kan ju inte ha så mycket social träning egentligen.
Det sista året har jag fått skulden för mycket. Det roligaste, eller konstigaste, jag har sett är att det (bland andras?) är mitt fel att en person slutade gå i den kyrka han tyckte var så bra och rätt.
Om jag har varit i den kyrkan? Aldrig.
Om jag har haft synpunkter på gudstjänstlivet?
Hur kan man ha det när man aldrig har satt sin fot på en gudstjänst där?
Vad jag har med den saken att göra?
Ja, det kan man verkligen fråga.
En del människor är vita som små oskyldiga lamm. De är vita och utsätts alltid för andras skador på dem. Det är gräsligt synd om dem.
Men vitheten kanske hos en del beror på att de är så övertygade om att Jesus dog för deras synder.
Själv tror jag nog att jag, och ingen annan, för sona mina!
Den avlastande Kristusbilden har inte jag. Tyvärr, för det är säkert bekvämt, även om andra stackars människor får ta skulden för det jag själv har åstadkommit. För skulden har ju inte Jesus, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar