Med längtan bort hörde jag häromdagen en väninna berätta om sin kryssning i Medelhavet. Skulle jag också kunna få råd till en sådan? tänkte jag, när jag hade hört hur fint det var.
Förr jobbade jag mig ofta ut i Europa som reseledare. Och jag fick faktiskt erbjudande för ett par år sedan att ta ner en buss till San Remo och en till Tyskland, men det passade inte i tiden, och jag kände mig lite ringrostig.
Fast idag känns det ju inte så lockande att åka på kryssning med tanke på båten som gått på grund.
Det är fint här också. Jag har just varit ute och gått stavpromenad i skogen i solskenet. Skogen har jag på en minuts avstånd. Vinden har nästan lagt sig- fast bara nästan- och jag sätter mig kanske vid en brasa och läser i eftermiddag.
1 kommentar:
Ojdå, först nu vet jag vad som hänt. Ett sydkoreanskt par på bröllopsresa har räddats. Kommer du ihåg kollisionen mellan Stockhom och Andrea Doria 1956? Det dröjde 14 timmar innan Andera Doria sjönk, och då hade alla överlevande räddats över till Stocholm, som gick tillbaka till New York för egen maskin. Men det var en skräckresa för det fanns inte livbåtar nog till alla passagerarna och Stockholm hade blivit 5 m kortare efter kollisionen. Hela fören var som bortsågad, och vattnet strömmade in. Hade ett av de vattentäta skotten innanför fören brustit, hade hon gått till botten. Detta tänkte jag på, när Estonia sjönk. Det tog 15 minuter. Vad har hänt med skeppsbyggnadskonsten?
Skicka en kommentar