Hälsa o tjockisar

Det är visst lite svårt att vila, för detta måste jag skriva. Jag såg för en stund sedan programmet om fetma och mat på tv. På nytt kan jag konstatera (det måste vara något fel på mig) att jag gillar de tjocka bäst, och jag erkänner att när någon mager människa berättade att hon hade gått ner en massa kilon tyckte jag att detta var synd.

Nu har jag själv varit lika smal som jag är tjock, så jag vet hur det är att vara bådadera. Och nog bör jag gå ner i vikt!

Men ni som inte har varit tjocka, vet ni hur det är? Varje gång några människor dricker kaffe, och det serveras kakor, om än bara en enda liten ynka, börjar damerna, som har ett par hekton för mycket om de ens har det, att säga
- Oh, jag SKULLE ju inte äta den här...
På mitt sista lärarjobb blev jag rejält trött på dem och brukade säga
- Men du tror väl inte på fullt allvar att den där kakan skulle göra dig tjock!
För som en tjock dam sade på tv häromdagen
- Det är inte det som du äter mellan jul och nyår, utan det du äter mellan nyår och jul som gör dig tjock!

Nåväl programmet ikväll var vettigt på det viset att de talade om att det ju faktiskt handlade om hälsan, om att vara frisk, och det var inte alls säkert att man var sjuk för att man var tjock.

Då kom jag att tänka på en grupp damer i min egen ålder, som för ett par år sedan satt och förmanade mig, vars alla värden var superbra. Förväntade sjukdomar?
Själva hade de både diabetes, högt blodtryck och någon hade hjärtbesvär.  Alla hade rynkor, men magra var de ju!

Tjockisar blir kollektivt mobbade, detta är väl ingen nyhet!

Man ska försöka se sig själv som smal, säger viktminskningsexperterna. Men det är ju den bilden jag inte gillar!

För en tid sedan frågade en läkare mig vad jag gjorde för att få så perfekta värden. Jag kunde ju inte säga sanningen
- Jag sitter stilla och äter!